Man är sin barndom. Det har jag fått erfara i den terapi som jag genomgått under våren. Så mycket minnen som format mig till den jag är i dag.
Min barndom är väl som de flesta andras, här finns vackra stunder - och rätt besvärliga trauman. Men om jag blixtsnabbt ombeds tänka på min barndom så dyker bilden av Värmland upp. I ett torp vid en sjö tillbringade jag varje sommar från att jag föddes tills jag blev 18 år. Jag antar att det fanns trista dagar, att det regnade ibland och att vi blev osams, men när jag tänker tillbaka på det så känns det som om alla de där tusentals dagarna på torpet var en upprepning av samma soliga dag. Vi var tre barn som sov i samma rum och vaknade tidigt på morgonen av att pappa stod i dörren med stövlarna på. "Nu ska vi hämta hem gäddorna", viskade han. Och vi åkte ut med ekan över en blank sjö, små virvlar i vattnet av pappas bestämda tag med årorna. Så hämtade vi näten, pappa kände på en gång om där fanns fisk. "Jodå, här är två. Kanske tre." Vi satt tysta. Förundrade av magin. Hur kunde han veta? Snart glittrade tre gäddor i den röda hinken och vi rodde iland och sprang upp till uteplatsen vid huset för att visa mamma fångsten. Där satt hon med morgonkaffet och en cigarett i mungipan och löste Svenska Dagbladets korsord. Vi skrek "TITTA" och mamma ropade "åhå, vad fint".
Sedan åt vi frukost, Skogaholmslimpa och kalaspuffar i varm mjölk som stått framme i morgonsolen. Och sedan åkte vi till Hagfors - STORSTAN - och då gjorde vi oss lite fina, jag vattenkammade håret och tog på mig jeans, och vi handlade i ett varuhus som var så stort att det påminde om ett flygplansmagasin. Vi fick glass vid kassan och pappa åt en också, Nogger som han tyckte så mycket om. Och så hem igen och pappa satte på grillen medan vi spelade fotboll. Pappa väste "satan" när han brände sig på gallret och mamma ropade "äsch" när såsen skar sig inne i köket. Och så åt vi middag i kvällningen, röd sol på röda kroppar och efter maten gick pappa och mamma ner till sjön och tog "en pinne" och vi fick inte smaka, men doppa fingret och suga på det och den smaken, den gav så mycket löften om det vuxna liv som låg framför en. Sedan lade vi ut nät i tystnaden över sjön. Solen stod lågt, bildade en väg av hamrat guld över sjön.
Och så somnade vi och vaknade morgonen efter av pappas viskande: "Nu ska vi hämta hem gäddorna."
De där minnena, det är som en trygghet i mitt liv. En grund att stå på. Jag tänker på det mycket de här somrarna, med min dotter Charlie. Hon ger sig ut på äventyr i skogen, kommer hem med smultron som hon trätt på ett strå. Vi går till stenugnsbageriet här på gatan och hon får äta kladdkaka, fastän hon inte ätit lunch ännu. Hon leker med bästisen Bianca, de skuttar ut mot ängen och kommer tillbaka med blommor. Och jag ser hennes glädje över att vara på den här ön och den glädjen speglas rakt in i mitt hjärta, och det gör att den kärlek jag känner till Gotland mångfaldigas. Och jag tänker på det, när Charlie ger sig ut igen för att titta på lammen i hagen, att här målas hennes barndom och det är en bra barndom hon får på den här underbara platsen.