Barnen är en kyrka för oss vuxna att gå i
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Egentligen är det synd, för jag tycker om kyrkorna. Under tågluffaråren runt Europa var kyrkorna alltid centrala, de var platser för stillhet och tystnad i de bullrande och avgastyngda städerna.
Där fanns alltid en bänk att sitta på, alltid en möjlighet att varva ner och vända sig in i sina egna tankar, en plats att få ro att äntligen tänka dem fullt ut.
En tid bodde jag i närheten av Visby domkyrka och då hände det att jag smög in under valven, tände ett ljus, satte mig en stund och begrundade.
Men inte särskilt ofta.
Numera sker det aldrig. Tyvärr.
Och ingenting har jag att skylla på, mer än mig själv, att jag inte tar mig den tiden.
Jag har genom åren kommit fram till att kyrkan ger mig ett slags lugn och jag har aldrig ens tänkt tanken att gå ur Svenska kyrkan, även om jag så klart inte sympatiserar med allt där.
Och om inte annat så är ju byggnaderna så fantastiska, så värda att besöka, att vistas där en stund.
Inte bara vända sig dit då det krisar i livet, som så många gör.
Jag tänker på all soulmusik som fötts ur de amerikanske kyrkorna, tänk om vi inte haft den. Vad fattigt det skulle vara.
Jag tänker på musik i kyrkorna över huvud taget.
Tvärt emot allt jag just skrivit var jag faktiskt i kyrkan, i domkyrkans vila, i söndags . Konsert med gotländska barnkörer till Georg Riedels musik. Det är musik vi alla känner, inte minst tonsättningarna till Astrid Lindgrens sagovärld
Och då - vilka röster, vilket tryck, vilken glädje, vilken skjuts för oss halvgamla som sitter där på våra halvor.
Själva barnen är en kyrka i sig för oss vuxna att gå in i och få kraft.
Stärkta kommer vi ut från deras land. De är de som beskyddar oss. Barnen. Det är så det är. Det är de som har kraften, det genuina, det viktiga.
"Vi är barn och vi är många, vi är jordens salt, lyssna till oss vi är starka, vi kan allt, ja vi kan allt, ja vi kan allt" som den sprudlande kören sjöng med sina orädda röster i Barbro Lindgrens text "Vi är blommor".
Och visst är det så. De kan allt. Vi vuxna kan ingenting, vi trevar oss fram i tillvaron. Men barnen, de kan allt. Allt.
när sista crescendot dånade i just den sången briserade en glädjebomb över fullsatta bänkar och styrkan att ta sig genom ännu en mörk november singlade som lyckoconfetti över oss vuxna där vi satt, rörda till fukt i våra trötta ögon.