På väg hem från jobbet med Vespan ser jag damen och hunden. Med stolthet i hela kroppen brukar hon med sträckt koppel titta på medan hennes svarta labrador uträttar sitt stora behov. Damen ser alldeles lycklig ut, och jag hoppas att hunden känner sig lika stolt. Själv hade jag mest känt mig förlägen.
Jag har kommit på mig själv med att inse att jag är intresserad av andra människor. De är spännande, och fyllda av andra historier och livsöden. Och så helt annorlunda än jag själv. Jag älskar att titta på dem. Möta blickarna, och försöka förstå vilken sort som jag just nu har framför mig.
Ögonen är själens brunnar. Ögonblick, situationer och kroppsspråk talar inget skrivet språk. Men förmedlar ändå mer än ord.
Vi delades in två och två, fick sätta oss på golvet mitt emot varandra och i fem minuter låta våra ögon mötas utan att släppa fokus. Efteråt fick vi berätta hur det kändes. En del upplevde obehag, andra ett stort inre lugn. Jag hade kunnat sitta där än. Ögon är vackra och har saker att berätta, om man tittar tillräckligt noga. Det är bara att se sig omkring. Om våren känns det som att ögon inte bara är känsliga för grönt. Det mesta blir klarare och skarpare, vackrare och fyllt av energi. Snart skulle jag vilja stoppa tiden. När gullregnet vid Ygne slagit ut. När gula blommiga gardiner fladdrar mot en blå horisont.
Men på våren undrar jag var alla plötsligt kommer ifrån. Det kryllar av människor, överallt. Sådana som man inte visste fanns. Jag tänker att det är som att någon frystorkat dem i höstas, och nu blötlagt och släppt dem lösa. Men på våren ökar förväxlingsrisken. På Vespan mötte jag i vimlet en före detta arbetskollega. Just som jag skulle trycka in knappen till den italienska nasala tutan ändrade jag mig kvickt. Han gick hand i hand, inte med sin fru, utan med en annan kvinna. Vid hans ålder! Man hinner tänka många tankar ett halvt varv i en rondell. När jag kom ut på andra sidan var det inte min före detta kollega, utan också en annan man. Ögonblick kan luras, eller så är det jag som börjar bli skumögd.
Gotland är en bra plats om man vill titta på folk. Tyvärr är många redan bekanta. I Stockholms tunnelbana är alla nya, men där vågar få möta blickar och de tittar bort. Det finns bara en sak som är obehagligare än att möta den som väjer med blicken – att hälsa på någon som har slappt handslag. Det borde förbjudas. Jag menar, här springer var och varannan på gym, men har ändå inte kraft nog att bemöda sig med ett riktigt handslag. Jag var tolv år när min farfar lärde mig att ta i hand. Han frågade vem som efterträdde Drottning Kristina på tronen – och sedan klämde han i allt vad han kunde. Skrämmande nog finns det högt uppsatta chefer, företrädare för oss alla, som lider av slappt handslag. Att bli hälsad av en fuktig disktrasa inger inte mig med förtroende. Bättre upp, nyp till nästa gång vi ses. Och du, drottning Kristina efterträddes av sin kusin Karl X Gustav.