Bebisperioden har gett mig en del visdom
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu har jag två småbarn. Två småbarn och ingen bebis. Bebistiden är passerad. Passerad för att aldrig vända åter. I alla fall inte på en tio, femton år eller så.
Två bebisperioder under loppet av tre år har gett mig en hel del visdom, dels genom egna erfarenheter och dels genom att hört andra mammors berättelser. Här är lite av vad jag har lärt mig:
" Det viktigaste är det nog meningen "det gör inget". Det gör ingenting om du slår på tv:n och parkerar ungen/ungarna framför den en timme medan du lägger dig och vilar en stund. De dör inte. Inte heller blir de hjärnskadade, understimulerade, autistiska eller kroniskt deprimerade. Det gör ingenting om du ger dem nudlar och stekt ägg och en halv burk majs till lunch en dag eller två i veckan. De blir inte undernärda. De får inte vitaminbrist. Det gör ingenting om du inte orkar leka dygnet runt utan istället försätter barnen i lite tråkighet ibland. Oftast löser de det alldeles själva. Det gör ingenting om du är fattig och inte kan överösa dem i gåvor och spektakulära upplevelser. Mina barn kan ha roligt med en bit hushållspapper. Eller en kotte. Att gå en promenadjävel i skogen eller vid havet kan vara tusen gånger roligare än Skansen och fan och hans moster.
" Inbakad i övre punkt har jag även lärt mig att inte ta olika instanser som rör barn på så stort allvar. Som när jag råkade nämna för barnmottagningen att vårt barn åt macka och yogurt som kvällsfika och de antydde att hon eventuellt kunde dö av detta. Eller när barnmorskor antyder att barn som inte ammas eventuellt kan dö. Eller när tandläkarn antyder att barnet eventuellt kan dö om det dricker saft mer än max en gång i veckan. Instanser som rör barn utgår i princip alltid ifrån att föräldrarna inte vet bäst. De utgår ifrån att alla föräldrar är mer eller mindre hjärnskadade. Man måste komma ihåg detta, för att inte nedslås till djupaste depression efter varje möte med dylik instans.
" Det är bra att lära barnet att somna i sin egen säng. När barnet väl har lärt sig det, på allvar, så kan man göra som man vill sen. Vissa nätter, när man är gos- sugen eller om barnet är det, så kan det sova i ens säng. Andra nätter, när man är sugen på att gosa med sin partner, så kan barnet läggas i sin egen säng. Utan skrik och gråt. På instanser som har med barn att göra pratar de ofta om antingen eller när det gäller i princip allt som har med barn att göra. Så är det inte. Barn är inte så dumma som de tror.
" Det är överhuvudtaget bra att lära barnen att sova bra. Gör det på ett kärleksfullt sätt, men var bestämd. När det väl är gjort har du hela kvällarna och nätterna för dig själv och minskar risken för psykbryt.
" Om man får psykbryt, blir deppig eller känner sig allmänt nere när man har barn, kanske till och med på grund av att man har barn, så ska man inte känna sig dålig för det. Man ska spotta på alla glammiga mammatidningar med alla perfekta mammor och på allt annat som ger sken av att livet som förälder skulle va någon jäkla dans på rosor jämt. Man ska inte ha dåligt samvete för att man inte kan vara glad. Antingen väntar man tills det går över, ser till att få lite ensamtid, eller så söker man hjälp. Prata med bvc- tanten, om hon är av den snälla sorten.
" Man ska inte stressa vad gäller barnets framsteg. Det kommer när det kommer.
" Man ska pussa, älska och lyssna på sina barn mycket. Orkar man inte det för tillfället så får partnern eller farmorn eller någon annan snäll göra det tills man orkar.
" Man ska heller inte glömma bort sig själv. Inte ge upp sig själv. Helt. Om det så bara innebär att man låser dörren om sig när man går på skithus för att få tänka sina tankar till punkt så är det bra.
" Man ska inte lyssna på såna här visomsord, råd eller tips. Då blir man galen.
Ha en fin helg!