När jag i veckan gjorde en rundringning till företrädare för de politiska partierna för att, på nyhetsplats, berätta om deras strategier inför valet pratade jag bland annat med Moderaternas Gustaf Hoffstedt. Han genomförde den lilla intervjun endast iklädd kalsonger.
Det vet jag för att jag frågade. ”Är du näck?” frågade jag när han ringde upp. ”Nä, kalsingar”, blev svaret.
Nu var det inte skype så jag stördes inte nämnvärt i min koncentration.
Redan när jag var liten minns jag förresten att jag och min kompis Peter fantiserade om att det en gång i framtiden skulle finnas bildtelefoner.
Oj, vilka snygga tjejer vi skulle ringa till då och aldrig skulle de ha några kläder på sig när de svarade.
Vet inte hur vi fick ihop det där. Att det bara var dem man ringde till som skulle synas i bild, eller vad?
Som sagt, fantasier.
Och dessutom vågade man (läs: jag) ju aldrig ringa de där snygga. Varken då eller sen.
Som tidigare sportreporter har jag intervjuat många människor (män) iförda väldigt lite kläder. Suttit i omklädningsrum bland handdukar och inga handdukar.
Men så vitt jag kan minnas har jag aldrig tidigare intervjuat någon politiker i Adamsdräkt, låt vara att det alltså nu skedde per telefon.
Och för att förklara den där inledande frågan – Är du näck? – måste jag påpeka att jag Hoffstedt någon halvtimme tidigare svarat när har var ute och sprang.
Och en ringde han tillbaka efter duschen.
”Man måste ju eftersvettas” som han förtydligade.
Poängen i denna spalt, om det nu finns någon, är dock att ingen är mer än människa. Inte någon. Fast det visste och vet vi ju.
Men ändå inte.
För alla de där vi läser om, höjdarna, stjärnorna, de berömda...ibland framstår de som oantastliga och lite mer än oss andra.
Jag tänker så när jag läser om mina idoler. Kanske inte nödvändigtvis Hoffstedt, då, men vissa andra. Att de liksom är ouppnåliga, lite bortom.
Men sen tänker jag att även de, nej, inga namn, ibland har fett hår, går på muggen, eftersvettas, tvingas ringa jobbiga samtal, känner sig osäkra, glömmer köpa mjölk och tappar bort sina strumpor.
När jag gjorde lumpen var, förstås, alla klädda i grönt och det var jättebra. Alla lika. Jag blev där kompis med killar jag aldrig annars ens skulle vågat tilltala, insåg jag när jag såg deras civila kläder.
Det var nyttigt om inte annars för att få mina egna fördomar belysta.