Böcker är roliga att ha ända tills man flyttar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men på senare år har jag tagit kommandot. Ibland lägger jag av 20 sidor från slutet och det kan ju tyckas bortkastat. Och på sätt och vis är det väl det. Men har lusten falnat så har den.
Nu har jag precis börjat på Ulf Lundells "Vädermannen", vilken inletts absolut strålande. Jag ser fram emot några dagar i innehållsrik händelselöshet och med vindar som pinar in över Österlen.
Innan dess plöjde jag två deckare, en Håkan Östlundh och en Unni Lindell. Spännande bladvändare när de varade, men inget som stannar kvar efter sista sidan.
- Jag kan bara inte lämna en bok även om den är kass, jag plågar mig igenom den, sade Uffe här på jobbet
Men han medgav i nästa andetag att det faktiskt finns en bok där han gav upp, "Hövdingen" av Per Wahlöö.
- Den handlar om en idrottsklubb och är jävligt konstig. Fast den är från 1959 så det kan man kanske förstå, sade han.
Mats sade att han inte har några problem att ge upp när historien inte fäster. Men inte alltid utan kamp.
- Två gånger har jag försökt med Jack Kerouaks "På drift" men det går bara inte, sade han.
- Jag har också försökt två gånger utan att ta mig igenom den, sade jag.
- Den har jag läst, det var i samband med att "Jack" kom ut, sade Uffe. Det var lite den vågen då.
Jag är periodare i läsningen. Två, tre, fyra på raken, sedan kan det gå någon månad, ibland månader, innan nästa.
Men jag tycker om böcker och fasar för läsplattor. Tycker om att bläddra i dem, känna dem i händerna. Pocket är enklast, men inbundna känns lyxigare och har ett mer vederhäftigt ljud när bladen vänds.
Fast de är tunga för armarna att läsa i sängen och de vassa hörnen mejslar sig så ont in i handflatan.
Det är roligt att kasta sig mellan genrerna, runt jul läste jag Norrmalmstorgsrånaren Janne Olssons självbiografi, följd av en historia som utspelade sig i den lesbiska världen, för att sedan ta mig an en deckare av favoriten Peter Robinson och till sist "I huvudet på John McEnroe", tennislegendaren.
Det är resor att göra, världar att låta sig slukas av, platser att vistas på i hemlighet mitt i den värkande vardagen.
Det är roligt att äga böcker också, det tycker jag åtminstone tills de gånger jag flyttar.
Men vad ska jag egentligen ha dem till, förutom att försöka verka beläst och vända rätt ryggar utåt.
Något ytterst fåtal har jag läst mer än en gång. Resten samlar damm.