Bomullen har förvandlats till krossat glas
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I samma stund som han sa detta var han anställd. Vem kan säga nej till en gotlänning som uttrycker sig så fint.
För så var det. Jag växte upp i Visby och kände igen mig i hans ord direkt, att få växa upp i Visby under 60-talet var verkligen som att växa upp i bomull.
Ingen kriminalitet att tala om, inget våld. Det var lugnt, det var städat. Det var snällt, det var vänligt. Så minns i varje fall jag min uppväxt. Bilden kanske är något förskönad, men bra var det i varje fall.
Idag är tyvärr bilden en helt annan.
Varje måndag är tidningen full med notiser och artiklar om hur stökig helgen har varit. Det är misshandel, det är förstörelse och det är rån.
Det är förövrigt inte bara under helger det händer saker. I måndags rånades McDonalds av två knivbeväpnade personer ganska tidigt på kvällen.
Och nu är även polisen bekymrad. Fredrik Persson, kriminalinspektör, uttryckte sig så här i onsdagens GT: Det har varit en anhopning av grövre våldsbrott den senaste tiden.
Vad är det som händer på vår fina ö egentligen? Någon uppväxt i bomull handlar det definitivt inte om längre, snarare krossat glas.
Jag har pratat med äldre personer som absolut inte går hem efter en middag hos bekanta eftersom de inte vågar vara ute på kvällen. De kostar hellre på sig en taxi även om det bara är en kvarts promenad. Klimatet har blivit tuffare och mer aggressivt bara de senaste åren. Det känns verkligen inte bra.
Alla människor har en historia att berätta som är värd att tryckas i en tidning. Det fick jag med mig med min journalistiska modersmjölk.
Detta har definitivt följt mig genom åren. Efter över 30 år som journalist har jag aldrig träffat en människa som inte varit värd att skriva om.
Magnus Ihreskog hade en fantastisk intervju med Annika Aalto på 2 sidor förra fredagen. Magnus skulle göra ett reportage om Annika som står först i telefonkatalogen.
Det var infallsvinkeln. Mycket mer än så visste inte Magnus innan han träffade Annika. Det hela slutade med en gripande intervju med en kvinna som blivit mobbad under sin uppväxt och som på senare år varit ute i lågstadieklasser och hållit föredrag om hur det var att bli mobbad.
Nu är hon småbarnsmamma och verkar trivas med livet i allra största allmänhet.
Min tennisracket klarade inte säkerhetskontrollen på Bromma flygplats. Jag fick lämna in den som bagage. Jag ser inte riktigt säkerhetsrisken. Men säkerhetspersonalen vet säkert något som jag inte känner till.
Normalt lämnar jag min sittplats för äldre personer i bussar och i tunnelbanan när det är trångt. I helgen när jag var på andra sidan det stora havet, lämnade en yngre kvinna sin sittplats åt mig i tunnelbanan. Jag åldrades omedelbart tio år.
Andra spinningpasset genomfört. Gick nästan lite för enkelt. Rädd för att jag inte använde tillräckligt mycket motstånd. Ska se till att det blir skärpning nästa gång.
Hur som helst känns det som om jag har hittat en motionsform som jag definitivt inte kommer att sluta med.
Nu har jag dessutom investerat en del pengar i träningskort och nya trendiga träningsbyxor. Och då går det ju inte att sluta.
Den här andra gången fick jag med mig vår distributionsdirektör också, tydligen hade han blivit uppmuntrad av min förra krönika om mitt nya liv som spinningcyklist.
Han gick liksom jag gjorde första veckan ut väldigt löst. Men han överlevde och har redan investerat i ett kort som gör att han kommer tillbaka.
Jag börjar känna mig som en motionsapostel. Någon mer som vill hänga på?
Fick äran att vara med och meddela Linda Ohlsson, 18, från Källunge att hon blev Gotlands Lucia 2007.
Vi uppvaktade henne igår under en lektion i religionskunskap på Säveskolan.
Vill minnas att det var i precis den sal jag själv hade matematik när jag gick på Säve för 34 år sedan.
Linda blev chockad över att gotlänningarna valt henne till årets Lucia, men också väldigt, väldigt glad.
Nu väntar ett digert program med närmare 40 framträdande under två dagar 13-14 december. Plus ett antal kringarrangemang.
GT:s luciageneral Rolf Herman Wahlgren berättar att han sällan har haft sju luciakandidater som sjunger så bra. Han erkände att han till och med fällt en tår under en repetition eftersom det lät så vacker. Visst låter det lovande?
Trevlig helg!