Borde ringa på, sätta mig och prata en stund
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här ute drivor av januarisnö, där inne verkar möblerna stå som jag minns dem från den tid då livet mest låg framför.
Jag går vidare, mörker, gatlyktor och där framme i tegelvillan vann Herreys med "Diggi-loo diggi-ley".
Där bodde Seabeach men nu bor någon annan där och har tv-skärm stor som en biografs. Pläd-Åke är död och Silver-Göta sitter på ett äldreboende och Seabeach själv bor i Stockholm sedan många år.
En gång hade vi ff-party där inne och gömde tomburkarna bakom prydnadskopparkittlarna på väggen och trodde aldrig de skulle hittas.
Där bodde Fredrik, där bodde basisten i Humlorna och där bor ännu tyskaläraren vi kallade "Ich heisse Mats Kaaaarlsson".
Pappa fyller 90 med smörgåstårta och folköl och det är overkligt för förra året blev han 50, men nu är det jag som strävar dit. Jag är i staden där jag växte upp och där allt jag någonsin blivit har sina rötter.
Varje gathörn är ett minne, varje port ett kom ihåg.
Jag har flyttat, de flesta av de som var "vi" är inte heller kvar och våra barn har fått helt andra platser att kalla "hemma" och att fram i tiden vandra runt i januarimörkret i.
Bläddrar i lokaltidningen, två gamla skolkamrater har mist en förälder. Tiden går och går förbi.
"Hur gör du för att inte upprepa dig när du skriver", undrade trav-Mårten här på tidningen och jag svarade att upprepar mig är det enda jag gör.
Jag skriver samma spalt hela tiden, igen och igen. Du som läser känner min stad, allting är rundgång, allt kommer tillbaka och ingenting går helt att lämna.
Alla har en hemstad och det här är min och det är de goda minnena som vinner när jag går genom mörkret.
Där bodde AnnA, vi var ihop när jag gick i nian och jag fick röra vid hennes bröst, hennes bror dog i en lavinolycka sedan. Där, hos Magnus, hade vi nakendisco vid poolen, det är 25 år sedan nu. Jag tänker på Mariana, jag har en bild av oss när vi sitter i bastun.
Det var på den tiden vi hade roligt när vi hade roligt och däremellan hade ro att vänta och bida tid.
Han bor i Helsingborg nu, Magnus, och när jag går förbi skymtar jag hans mamma i fönstret, hon är ensam sedan KG gick bort och jag tänker att jag borde ringa på, sätta mig och prata en stund men jag går förbi.
Jag går liksom tiden, förbi.
Skickar ett sms till istället: Är i Vetlanda, såg Mona i fönstret, sköt om er och hälsa.