Borde tända ett ljus i en dosa grovsnus
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har också ätit, lagat mat i sällskap av Sportradion. Pressat en vitlöksklyfta och skurit sallad i Scandinavium och sen ätit med hon jag bor med och barnen.
Det är som att se ett flygplan att lyssna på sporten. Den lilla människan i mörkret som är jag och med hela världen runt om mig där människor lever och dör.
Kanske är det på väg mellan Köpenhamn och Moskva. Jag vet inte. Jag försöker syfta dess blinkande rutt mellan de osynliga molnen. Hade det varit helt tyst omkring mig hade jag långt där uppe kunnat höra ljudet av dess motorer, men nu hör jag bara bilarna som väser förbi på regnfuktig asfalt.
Förmodligen är de i en av korgarna i källaren. Det är ju ett drygt halvår sedan jag använde dem, men nu när kylan kommer behövs långkallingarna.
Eller Helsingfors. Riga? Kanske från någonstans i norra Tyskland. Sådant är omöjligt för mig att veta.
Jag känner ingen av dem som åker förbi på vår gata. En och annan lördagsbil passerar och jag tänker på "Poporama" och mitt pojkrum där sängens överkast var beige och brunt och på bruna väggar affischer med Bowie och Ronnie Peterson.
Det är 14 år sedan han gick bort nu, Christer. Cancern tog honom och han blev bara 35. Jag tänker på honom ofta, hur kul vi hade och hur tomt det blev sen.
Jag tänker att jag ska tända ett ljus för honom när allhelgonahelgen kommer, ett ljus för en tvillingsjäl. Borde sätta det i en dosa grovsnus. Det var hans märke. Grov.
Det var skitlänge sedan jag flög, senast på sommaren 2000, då tog vi en vecka på Azorerna jag och hon jag bor med, det var innan barnen kom, och jag fick världens förkylning och tvingades sitta på rummet och se på tv medan hon pressade vid poolen.
Jag möter inte så många. En kvinna med hund, vi nickar åt varandra som man gör, hunden bryr sig inte.
Jag har mina gamla "Poporama"-kassetter i en blå väska i en garderob men jag lyssnar aldrig på dem och han gillade Woborova och jos, Christer. Resan till Moskva som vi gjorde, när vi satt på den där baren. Det var under tiden han var sjuk. Så nära vi kom varandra då. Jag tänker på det ofta.
Jag träffade en av dem som hastigast när jag var i stan där jag växte upp, han kallas Esso och jag hade honom i engelska i högstadiet. Då var han yngre än jag är nu men när vi sågs igen såg han ändå ut som förr eller hur det nu var.
När Christina en gång kom för sent för att hon varit på toa sa Esso:
- Försök med katrinplommon nästa gång.