Överklassens njutningsmedel, sa Kolingen när han hittade en begagnad tandborste. Sedan har euforin spridits till medel- och underklass. Måste erkänna att jag inte är någon flitig brukare, öppnar inte gärna truten i onödan. Fast en gång om året vågar jag mig på ett gnistrande leende, det är när jag lämnar tandhygienist Berit Skans på Södertorg. Då har hon ägnat en förmiddag åt att skrapa, fila och putsa. Garnityret gnistrar som drottningen av Sabas naveldiamant. Folk jag möter fumlar efter solbrillorna.
Men så hände det att vi var nere i källaren på Öster i ett ärende, hos Clas Ohlson. Här vill jag rikta en direkt uppmaning till Harry Carlsson. Ta dina hushållsmaskiner, plus Clas Ohlson, plus Biltema och flytta ut i den gamla telefonfabriken på norr. Friskis & Svettis har redan gjort det. Och snacka om succé! Nåväl, tillbaka till källaren. Trädgårdsarkitekten, som alltid är på hugget, sprang rakt på en monter där det salufördes tvenne eltandborstar till priset för en. Detta är en skapelse som en annan aldrig förstått vitsen med. Orkar en riktig karl inte röra handleden när han borstar tänderna, så kan han lika gärna låta bli. Och definitionen på en riktig karl är en som ölar, rapar, fiser och har ett jaktgevär på väggen. Skulle det bli tal om tandrengöring så finns det stålborstar. Vinkelslip vid akutfall. Det kan ju vara så att man måste in till P 18 och smila in sig hos Samhällsbyggnadsförvaltningen Region Gotland (oj, vilket namn!). Nya avloppsregler är på tapeten.
Det ska erkännas att jag inte direkt jublade över nymodigheten, men trädgårdsarkitekten var nöjd och belåten som en irländare i en torvmosse. Jag lyckades slingra mig undan några dagar, sedan var det kört. Jag fann mig upptryckt mot handfatet i badrummet med elverktyget i höger hand. Jag följde de muntliga instruktionerna medan jag sneglade efter en flyktväg. Jag satt dock fast som en skridskoåkare i ett risfält. Det var bara att stryka tandkräm på det lilla runda huvudet, på eltandborsten alltså. Och sedan skulle det fejas. Borsten surrade över tänderna och rätt ner i svalget varpå jag lämnade hela frukosten i handfatet. Utmattad undrade jag om det inte möjligtvis var läge att återgå till Kolingens välbeprövade verktyg.
Nix. Det var bara att försöka igen. Efter två minuter skulle apparaten meddela att det var färdigborstat. En sanning med modifikation. Den lade visserligen av efter världens två längsta minuter. Men själva borstningen vart det inte mycket bevänt med. Tydligen har jag hela munhålan full av "kräkpunkter". Det blev mest lite surrande över framtänderna. Jag har hört andra som lovprisar eltandborsten. Om jag själv ska säga något om den, så beror svaret på om jag ska vara artig eller ärlig.
Vad ska man säga om landshövdingen som festar upp nästan en halv miljon kronor om året? Jag vet personer som måste jobba i flera år för att tjäna ihop den summan. Och när skatt, mat, hyra, med mera, är betald finns inte många korvören över till fest. Och just denna kategori av människor blir aldrig någonsin bjudna till hövdingens partyn.