Bristen på bostäder i Visby är påtaglig sedan flera år. Särskilt akut tycks den vara på sommaren. Enligt statistiken för allmännyttan skulle mina döttrar få flytta hemifrån när de fyller 27, så lång är kön hos Gotlandshem. Självfallet inte ok, på en ö som slåss mot en skenande hög demografi och en alltmer åldrande befolkning – där varje ungdom som stannar kvar räknas.
Lika illa tycks bostadsbristen vara hos våra vänner fåglarna. En skrakfamilj har den här sommaren tvingats bo i ett hål i väggen i inre hamnen, att det vimlar med folk tycks inte ha stört dem. Tärnorna flyger över halva jordklotet för en härlig sommar på Gotland – och den allra vackraste platsen de vet att bo på: Rondellen vid färjeterminalen med sina oljecisterner och bilkaos. Hemma i vår trädgård är vi den här sommaren hemsökta av allehanda flygande varelser. Efter en lång vår fylld av trädgårdsprogram på helagotland.se är jag aningen sliten. Men det blir inte riktigt lugn och ro. Biologisk mångfald är underbart. Våra bin surrar rogivande i blommorna, men alla dessa fågelungar har sammantaget blivit rena Kolmården. Eller snarare äventyrsland. Kråkan Åke dök upp som tonåring, i behov av trygga vuxna förebilder. Jag gav honom ost och daggmaskar, han åt snällt ur handen, men har nu dragit vidare ut i krogvimlet. Fiskmåsarna är värre. Olyckligtvis bjöd vi nyligen in till en trädgårdsvisning och en dam fick i nödvärn och panik skyla sitt huvud med handväskan sedan mamma och pappa Mås angrep henne och gav sig på från luften.
Jag har i sommar oftast vaknat klockan halv fem. Turkduvor och ringduvor har ungar utanför sovrumsfönstret och är i gång direkt när det ljusnar. När jag går upp på toaletten i badrummet hulkar mamma och pappa fiskmås och spyr ute på balkongen. En hög med illaluktande fisk landar på balkonggolvet till de två hungriga ungarna. Som förväxta tonåringar, med långa ben och stora huvuden, har de bott tre veckor på balkongen. De ser feta ut och nöjda med sin barndom och kommer antagligen tillbaka nästa år, förmodligen då också med sina kusiner. Av vänner fick jag rådet att sätta upp taggtråd på skorstenen, men jag vägrar. För jag tror på ett öppet samhälle utan taggtråd och gränser. Nu har ungarna hoppat ner på marken. Jag gillar ändå fåglar och det känns ovant, som att bo på en fiskebåt med skrikande föräldrar som vakar över oss.