Så kom "coviddn". En morgon testar vi ett förkylt barn och efter bara tre sekunder står det klart att den sjukdom som vi ägnat två år åt att frukta och akta oss för, nu härjar fritt under vårt eget tak. Brer ut sig ibland oss via varenda hostattack som kommer ur barnet som ligger på soffan.
Jaha jaha säger vi, till synes lugna och oberörda. Men på kvällen blir min älskade lite arg på barnet som hela tiden glömmer att hålla för när det hostar. Och när jag försöker somna sen på natten, får jag svårt att andas. Måste gå ut och ställa mig i januarinatten och fylla lungorna med luft en stund. Och vi somnar tätt ihop sen, min käraste och jag.
Dagen därpå fyller jag år. 37 år. Det är andra året i rad nu, som jag får fira födelsedagen helt själv utan gäster. Jag tror att det ska bli sorgligt, men det blir det inte. Hela dagen rör sig folk omkring vårt hus. Någon lämnar tulpaner i brevlådan, några tutar som dårar när de kör förbi och någon lämnar handel och presenter på altanen, växlar några ord på håll.
Ingen människa är en ö.
Jag väljer att vara öppen på sociala medier med vår "åkummu", som Janne kallade den i bygdegården förra veckan och hör snart av andra familjer som liksom oss sitter i karantän. Som väntar, precis som vi. Vi börjar rapportera så smått till varandra och fram emot kvällen på födelsedagen skriver jag till F "nu har jag börjat hosta litegrann".
Jag tvingades boka av tredje sprutan som var inbokad samma dag som barnet testade positivt. Det är sex månader sedan jag fick vaccin. Jag är inte direkt RÄDD, inte så att jag märker det själv. Men axlarna börjar värka och på natten drömmer jag mardrömmar. Och min kropp väntar vaksamt. Noterar allt.
Barnet rapporterar symptom. "Kroppen är skittrött men hjärnan är liksom pigg!". Hen är varm och kall om vartannat. Har huvudvärk, tappar lukt och smak, hostar, snorar, lite feber, får dra efter andan ibland då slemmet i halsen är tjockt. Precis allt som vi läst om i två år. Att folk dött av. Händer vårt barn. Fast i mildare grad.
På torsdagsnatten blåser stormen upp. Det snöar i sidled och snö täcker snart våra fönster. Ett barn blir plötsligt illamående och jag vakar över det samtidigt som stormen piskar utanför. Från övervåningen hörs envist hostande.
När jag vaknar på torsdagen har febern kommit.