Samma kväll som det smäller i USA ser vi en dokumentärfilm på SVT. ”Välkommen till vår sjuårskris” heter filmen och är gjord av ett par som gått in i en svår kris i sin relation och bestämmer sig för att filma sig igenom den.
Medan vi tittar bläddrar vi med jämna mellanrum igenom de övriga kanalerna för att försöka hitta en extra nyhetssändning om bombdådet i Boston. Våra tankar är där, samtidigt som vi slukas upp av det krisande paret.
De har två gemensamma barn plus ett barn som är mannens. De grälar högljutt och ibland våldsamt. Gräl på två minuter som skär oändligt djupa sår i deras redan sköra relation.
Kvinnan funderar över det. Hur allting kan ödeläggas så på två minuter. Hur man kan vilja skiljas på grund av endast två minuter. De bestämmer sig för att inte göra det. Sätter upp deadline för relationen och bestämmer sig för att försöka jobba sig ut det.
På Facebook skriver någon att det är äckligt att se hur media överbevakar bombdådet i USA. Hur man kablar ut skräckbilder fulla med blod och kaos, samtidigt som USA bombar skiten ur diverse arabländer alla andra dagar om året. Jag kan absolut hålla med. Men samtidigt, man kan väl inte strunta i när oskyldiga människor bombas bara för att det råkar vara i USA? Det är klart att vi ska vara medvetna om att mediebevakningen är skruvad, men bara för det ska väl inte oskyldiga amerikaner straffas?
De fastnar och kommer inte vidare, paret. Vill inte prata med varandra längre. Funderar på att skaffa separata sovrum. Gråter under fläkten, rökandes när barnen har somnat på kvällen. ”Vad vill du med mig när du så uppenbart inte längre älskar mig?” fråga hon. Han svarar att han inte kan uttrycka sina känslor i ord. Genom hela dokumentären märks det också mycket tydligt. Hur hon har lärt sig att sätta ord på sina känslor medan han för det mesta är tyst. Han har inte fått lära sig det. Han är ju man.
Jag var sexton när tvillingtornen i New York föll. Han som jag var kär i befann sig i USA då och därför bevakade jag noga nyhetssändningarna. Men jag hade mycket svårt att förstå uppståndelsen omkring det hela. Jag tyckte att sådana saker händer ju varje dag i världen, varför är det här så extremt stort? Över allt är det ju skit. Jag var sexton och hade inte lärt mig om varken terror eller om västvärldens överläge. Mamma förklarade, minns jag. Kanske var det något av det sista hon fick lära mig innan jag blev vuxen.
De börjar i terapi, paret. Går till tre olika terapeuter och har kameran med sig. Frågar om när man vet att en relation är över. Tydligen kommer de fram till att deras inte är det och dokumentären avslutas fint. De kämpar vidare och allting ljusnar på deras horisont.
Jag och min man funderar länge efter att filmen är slut. Funderar på vad som skiljer oss ifrån det par vi just sett gräla på tv. Spinner vidare på det där om när man vet att en relation är slut.
Jag skulle ha pratat i nationell radio på onsdagen, men det ställs in på grund av bomberna i Boston. Under tisdagsförmiddagen har alla de stora tidningarna direktrapportering från Boston. På helagotland.se nämns inte dådet med ett enda ord under onsdagen. Får plötsligt hiskelig klaustrofobi. Sitta på en jävla ö i Östersjön vars medier inte bryr sig ett skit om omvärlden! Helvete, måste härifrån!
När man inte vill vara med varandra längre. När man fruktar oplanerade helger och hellre spenderar de barnfria timmarna på kvällarna i varsitt rum än tillsammans. Då är det nog dags att tänka på refrängen tänker vi och går och lägger oss. Somnar extra tätt ihop efter kvällens alla tråkigheter.