Då förstod jag att te inte alltid smakar te
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var ungefär när vi blev ihop och det vi hade tillsammans var lika rykande hett som det som fanns i muggarna.
Det var en som hette Sussi där också och jag minns inte mycket av henne mer än att hon hade rakt hår och väldigt nedslitna träskoklackar.
Det har ju gått några år sedan dess så jag vet inte vad vi pratade om, men det var mjuka kuddar i soffan och mörkt ute och det var vardag i tidig oktober och säkert stearinljus och inga föräldrar hemma och vi satt där i lägenheten på andra våningen, dörren till vänster, i 60-talsområdet där hyreshusen kollade ner på villorna med sina fönsterögon och talade antagligen om livet, det som låg där framför oss.
Ingen musik, inga färger, ingen lukt minns jag.
Men jag minns teet.
Jag minns Elisabeth också och det vi hade och det vi gjorde sen men det är en annan spalt. Eller inte.
Jag har blivit tedrickare. Jag vet inte hur det gick till, men så har det blivit.
När jag tänker på te tänker jag alltid, i alla fall väldigt ofta, på den där stunden i den där soffan som jag tror var grå, lite spräcklig, den kan ha varit brun också.
Inte för att jag tänker så mycket på te, men vissa saker i livet bär ju klara och tydliga minnen med sig, det finns en slags trygghet i det.
Jag drack mycket kaffe förr. Svart pulverkaffe hemma. Aldrig socker. Mjölk bara i efter maten-kaffe på restaurang, sånt som stått på värmeplatta sen frukost.
Var aldrig nån latte-man eller cappuchino-kille eller sånt.
Numera dricker jag endast java på jobbet, vi har en automat med rätt anskrämligt kaffe som jag verkligen kan längta till.
Men annars te.
Om jag inte blir bjuden på kaffe, förstås. Vid intervjuer, till exempel. Då är det inga problem, det finns inga principer.
Det är hon jag bor med som influerat mig. Hon är tedrickare av rang. En gång drack hon kaffe. Sen försvann hon in på muggen och sen somnade hon inte på halva natten.
Jag känner en som vid ett och samma tillfälle köpte te för 500 spänn och vid en intervju jag gjorde fick jag specialimporterat te från, tror jag, Kina med ett kilopris högre än, tror jag också, guld.
Men sån är inte jag. Jag nöjer mig med tepåsar från Earl Grey.
* * *
Vi drack apelsin-te hos Elisabeth när vi satt där och var djupa. Jag var 18 år och det var första gången det gick upp för mig att det fanns te som inte smakade te, så att säga.