Då insåg jag att allt i livet inte vara lek
Jag har funderat på när jag egentligen upplevde den, som jag tänker mig att jag tänkte, skrämmande vuxenvärlden för första gången.Den jag själv är en så cementerad del av nu.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag vet att jag bara försöker lura mig. Exakt, planerande och utan utrymme för överraskningar, det är så jag är och det vet jag så väl.
När upplevde jag livet utan lek, det som skulle komma…inte när jag följde med pappa till jobbet, det var ju bara kul.
Jag minns lukten av stencileringsapparaten och hur den heta automatchokladen i plastmugg brände på tungan.
Inte besöken hos doktorn tandläkaren frisören heller. Möjligen klarinettlektionerna. En ensam pojke med svart liten väska som knackade på dörren till det klassrum i en tom skola där Karl-Erik satt och väntade vid notstället.
Hade jag inte spelat igenom läxan tillräckligt mycket…ja, av vad jag vet i dag går det att jämföra med att få kvarskatt.
Alla plikter nu: räkningar, möten, tider att passa, varje vecka denna digra "att göra"-lista att beta mig igenom.
I dag, den dag jag skriver det här, gick jag, sedan jag lämnat barnen i skolan in i dess gemytliga lärarrum med sina gemytliga lärare för ett ärende och då kom det över mig.
Alldeles oförberedd var jag när det slog mig med klarhet och briljans.
Denna känsla av underlägsenhet och allvar och att verkligen ha kommit fel när jag steg in i detta kollegium. Känslor som saknar relevans, men som uppenbarligen lever kvar i mig sedan en annan tid.
För det var ju där! Det var ju där, i min (för all del) gymnasieskolas lärarrum (inte lågstadium som nu), jag kom till insikt om vad som skulle komma en dag, tids nog.
Larmet i kapphallen och korridorerna, sorlet, raststojet.
Och så gick jag in där, av en anledning jag inte minns, och möttes av en vägg av tystnad. Inga skratt, inget liv. Spräckliga kavajer med uppslagna tidningar, portföljer, travar av böcker, kaffemuggar, kemimagistern i ett samtal med tyskalärarinnan. Så de kände varandra!? De var inte bara enslingar utan bakgrund, nedsläppta i våra klassrum från rymden? Undrande blickar mot denne finnige elev; vad gör du här och varför? Här inne är lärarnas territorium, här inne är vi vuxna. Denna massiva känsla av att vara ingenting.
Till sist blev jag själv en sådan. Som undrar: vad gör du här och varför? Trots att jag inte gärna medger det för mig själv.
Och trots att jag egentligen bara vill leka, men i takt med tiden glömt bort hur man faktiskt gör.