Då körde färjan åt fel håll?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När mina yngsta barn läser det här kommer de att flina och säga Nu är han på gång igen! De kan inte förstå hur vi äldre (i synnerhet deras far) orkar lägga ner så mycket energi på vädret.
Jag brukar svara att jag har mitt fiske att tänka på och just nu (torsdag) vill jag veta vad det blir för väder i Stockholm på lördag när Sverige spelar mot Danmark på Råsunda. Jag sitter ju på läktaren.
Uppehållsväder och svag vind. Perfekt.
Dagens väder då? På helagotland.se meddelas att solen ska skina fram till klockan 18. Sen blir det regn. Frisk vind, men avtagande under eftermiddagen och kvällen. Då kan jag nog sätta ett nät, tänker jag.
Radions väderrapport: Regn hela dagen, frisk vind som i kväll ökar till kuling! Inget fiske alltså.
SMHI:s egen hemsida: Under förmiddagen 10 sekundmeter som ökar till kuling 16, men mot kvällen avtagande.
För säkerhets skull låter jag nog mitt nät vara kvar på land.
Tiden, hur fort eller sakta går den egentligen?
Om jag jämt sitter helt stilla och har tråkigt, dröjer det då längre innan jag dör, än om jag hela tiden springer omkring och har roligt?
Varför får jag ibland (ofta) så konstiga tankar?
- Vad tror du om matchen? frågar jag Hildur, en av hönorna.
- Matchen?
- Ja, Sverige - Danmark!
- Sverige - Danmark?
- I fotboll. VM-kval!
- Vilket lag har de snyggaste spelarna?
Här ingriper Pekka, tuppen, som flinande stått och hört samtalet.
- Hönor vet ingenting om fotboll! säger han. Helt hopplösa. Skrämmande okunniga, eller hur?
Jag håller med.
- Vad tror du själv om matchen? säger jag.
- Sverige vinner hur lätt som helst. 6-0, 6-1, 6-0.
Säger Pekka.
Blundar. Somnar. Vaknar efter en timme och befinner mig mitt på havet. Gotlandskusten har försvunnit och fastlandet syns ännu inte.
Då får jag en känsla av att färjan kör åt fel håll. Hur jag än försöker ställa om mina sinnen så blir resultatet detsamma. Vi är på väg tillbaka till Gotland igen!
Och jag som ska till Stockholm och hjälpa min dotter flytta till sin allra första lägenhet. Och se landskampen med min son.
Blundar igen. Lyssnar på radion. Går på toaletten. När jag kommer ut därifrån har kapten Thor vänt färjan och vi är på väg åt rätt håll igen.
Tack och lov.
När jag i veckan uppsökte vårdcentralen i Hemse tillsammans med en ögoninflammation, passade jag på att fråga läkaren om det verkligen inte går att få tillbaka luktsinnet. Jag förlorade det för cirka tio år sedan och jag saknar det mycket. När jag sticker näsan i en bukett med liljekonvaljer känner jag inte att det doftar liljekonvalj. Så illa är det.
För några år sedan ställde jag samma fråga till en annan läkare och fick svaret att det beror på ålder och inte går att göra någonting åt. Men den här läkaren säger att det inte alls behöver vara kört. Han ska nu rådfråga en specialist på lasarettet i Visby och sen återkomma med besked.
Kan han ge mig doften av liljekonvalj tillbaka, då ska jag propagerade för att han får Nobelpriset i medicin.
När krisen i bikupan är som störst, drottningen död och därmed inga ägg, yngel och nya bin, ringer en biägare i byn och berättar att en annan biägare har ringt och berättar att hans bin har svärmat. Svärmen sitter i ett buskage hos grannen, men biägaren själv är i Göteborg.
Vi rycker ut och tar hand om svärmen och kör hem den till mig. Men sen då, hur gör jag? Jag ringer Erik Johansson i Havdhem. Han vet.
- Du tar den nya svärmen... Säger han och sen ytterligare cirka tio minuter information om hur man parar ihop två bifamiljer i en kupa.
Och nu har jag gjort som han har sagt, så nu är det bara att hoppas på det bästa.
Stockholm. Stadshuset och slottet finns kvar. Tunnelbanan fungerar, krogölen är billigare än hemma och jag tyckte jag såg Orup. Men det brukar jag göra hemma på Fiket också, för han har hus i Fide.
Ingenting nytt att rapportera alltså.
Min blågula trumpet av plast glömde jag hemma, men jag är klädd i min specialdesignade landslagströja och den blågula mössan, som min dotter stickat, när vi fans fem timmar innan matchstart samlas på Huvudstafältet för att mobilisera tro, hopp och förtröstan,
Norra kortsidan på Råsunda, det är där vi fans står när det är landskampan. Så även nu. Rad 32, platserna 27 och 28. Det är vi som anses vara den fanatiska hemmapublikens ryggrad och själ. Det är vi som ska lyfta fram vårt landslaget till seger och ära. Vi har knappt fått igång vårt sjungande när Sverige får straff och vi skriker alla Zlatan! Zlatan! Zlatan!
Men fram kliver Kim Källström och lägger bollen på straffpunkten och från hela Norra Stå hörs ett förvånat och besviket mummel. Källström måste ha hört det och därför är det inte så konstigt att han missar.
Vårt fel. Förlåt Sverige!
På väg hem, en sammanfattning:
helagotlands väderprognos var minst fel.
Pekka säger att matchen slutade exakt som han tippat.
Kände inte ens stanken från stockholmstrafikens avgaser, så helt fel med förlorat luktsinne är det kanske inte.
Jag hann hem och rösta.
I övrigt, tung hemfärd med depression och nattsvarta tankar efter förlusten.