Då skulle alla vara lyckliga
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fortfarande bara tolv grader i vattnet, men vad gör väl det en sån här morgon. Klockan är bara sju och jag har just doppat mig och står nu på badbryggan, blänkande våt, kritvit och naken. Solen värmer skönt och det lär bli ytterligare en het dag.
Vem ska jag sympatisera med? Lantbrukarna som ser hur den blivande höskörden förtvinar, eller alla sollängtare som om några timmar ska veckla ut sina filtar på badstranden för att odla sommarens första plågsamma solbränna?
Omöjlig fråga att svara på. Vet bara att om naturen var så vist ordnad, att det regnar på nätterna och solen skiner på dagarna, då skulle alla vara lyckliga.
På tal om värmen - ja, det är ju den vi pratar om nu - läser jag en artikel i Svenska Dagbladet om den alltmer hotande vattenbristen på jorden.
I de flesta europeiska städer med mer än 100 000 innevånare används grundvattnet redan i dag snabbare än det hinner fyllas på.
Mera fakta:
Nio länder har 60 procent av allt sötvatten på jorden.
God tillgång på färskvatten året om har bara innevånarna i Sverige och USA.
En människa behöver bara dricka en kubikmeter vatten per år. Men det behövs 1000 kubikmeter för att producera den mat en person äter per år.
Vatten. Mina barn, i alla fall de tre yngsta, vägrar dricka vårt kommunala vatten. De påstår att det inte är gott och det hjälper naturligtvis inte att jag protesterar.
Men lite rätt har de nog. När jag är i Stockholm noterar jag att kranvattnet är betydligt kallare och därmed känns friskare än hemma på Gotland.
Vad beror det på? Ligger vattenledningarna i Stockholm längre ner i marken, eller blir vattnet kallare på grund av större cirkulation?
Det finns säkert någon vattenkunnig på kommunens tekniska förvaltning som kan svara på det.
Själv pensionär borde jag naturligtvis vara solidarisk mot mina kolleger över 65. Men ibland tycker jag att vi heltidslediga är väldigt gnälliga och stelbenta. Och med stelbent menar jag då inte rent fysiskt, gikt och utslitna höftleder och annat som hör åldrandet till, utan i betydelsen kompromisslös, "rätt ska vara rätt" och "tänk om alla skulle...".
Ombord på färjan, bakre sittsalongen, är på väg till fastlandet och Leksand där jag ska flytta hem min yngsta dotter till Stockholm efter ett års studier på folkhögskola. Jag ska också se Sveriges sista landskamp på Råsunda, den mot Ukraina, innan EM.
Vid min bokade sittplats på färjan finns ingen väggkontakt för min dator, så jag letar reda på en ledig plats med kontakt och sätter mig där och börjar skriva. Efter tio minuter kommer ett äldre par och påpekar bryskt att jag sitter på deras plats, vilket jag inte förnekar. Jag förklarar mitt kontaktbehov och frågar om de inte kan ta någon av de lediga platserna framför mig.
Då ingriper en tredje kollega i vår åldersgrupp, som hört diskussionen och som nu ifrågasätter om jag verkligen betalat någon egen sittplats. Jag plockar då ihop mina pinaler och går på jakt efter en ny kontakt. Jag hör den ena mannen säga: "Tänk om alla skulle sätta sig lite var som helst, då skulle det ju bli kaos!"
Han har så rätt, så rätt.
Innan jag åkte hemifrån tidigt i morse gick jag ut i hönsgården för att se om där låg några döda råttor, eller om någon tagit sig in i den ost- och kaviargillrade burfällan.
Men ingenting.
Råttor i hönshus går inte att undvika och jag har under våren sett två stora bestar, men inte brytt mig om att göra någonting åt det. Två stycken är ju ingen katastrof.
Hur korkad får man egentligen vara? Även om jag bara gick sex år i folkskolan och var ständig kvarsittare i realskolan, så borde jag ha lärt mig att två råttor inte är två råttor utan en hel familj. Minst tio stycken räknade jag en morgon och då ringde jag efter professionell hjälp, som kom och sprutade in gift i alla hålor.
Dagen därpå var råttorna fortfarande lika många, pigga och hungriga, men i morse såg jag inte en enda. Kanske har giftet gjort sitt.
Eller också var de ännu inte vakna.
Och på tal om oönskade och hatade djurarter, kan ni gissa vad det här?:
rhfghfjkght
Svaret får ni sist i krönikan.
Jag kör genom det vackra sommargröna Dalarna där snön låg decimeterdjup bara för någon vecka sen. Ute på gården vid folkhögskolan i Leksand sitter och står grupper av elever och väntar på föräldrar, som ska hjälpa till med hemtransport av ett års studier och prylsamling.
Det kramas och gråts floder. Ett helt år på folkhögskola skapar en alldeles speciell sammanhållning, som det aldrig kan bli i en "vanlig" skola. Det livet, året mellan barn och vuxen, borde alla ungdomar få uppleva.
Min dotter gråter ända till i trakten av Clas Ohlssons huvudkontor i Insjön.
Egentligen skulle jag fortsätta och skriva om åldringsvården, i hopp om att socialnämndens ordförande Gustaf Hoffstedt (m) äntligen skulle komma med någon kommentar. I synnerhet nu när regeringens utredare Thorbjörn Larsson redovisar kusliga missförhållanden inom svensk äldreomsorg.
Men utrymmesbrist råder, så det får vänta till nästa vecka.
Och svaret på den kryptiska bokstavskombinationen:
En fluga satte sig på tangentbordet och när jag med kraft drämde till den med flugsmällan uppstod dessa bokstäver på skärmen.
Fast egenligen en helt ointressant information.