Då skulle pappas ögon tindra!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är förskolebarnen med åtskilliga lucior, lika många tärnor, några stjärngossar, två pepparkaksgubbar och en drös med tomtenissar som lussar i byns enda speceriaffär.
De passerar kyldisken med ost och kaviar, förbi öl och läsk, viker av vid frukt och grönt och stannare vid kassorna, där de framför resten av repertoaren. Bedårande.
Ett mindre slagsmål mellan en pepparkaksgubbe och en tomtenisse utbryter visserligen vid hyllorna med kryddor och snus, men en av fröknarna ingriper snabbt och resolut.
Och frid och julstämning råder när alla åter sätter sig i rörelse och sjungande "Sanka Lucia ljusklara hägring..." försvinner ut, för att en stund senare skrida in på ålderdomshemmet.
Helt enligt traditionen.
I förra krönikan efterlyste jag främre registreringsskylten till min bil. Någonstans har den ramlat av och rimligtvis borde någon ha hittat den. Tycker jag.
Jag kommer aldrig ihåg registreringsnummer på mina bilar, trots att jag brukar ha samma bil i många, många år. Den senaste är dock tämligen nyinköpt (i våras) och eftersom jag inte såg bilens bakre del från platsen där jag sitter och skriver så blev det XXX XXX, vilket jag senare tänkte ersätta med de rätta bokstäverna och siffrorna. Men det glömde jag naturligtvis.
"Lillen" i Vänge mejlar att han lyckats ta reda på att XXX XXX tillhör en Bentley i stockholmstrakten!
Men i mitt fall ska det vara RDD 551.
Vet inte om det är av den anledningen som Erling Pettersson i ett brev berättar att utvecklingen av senil demens hos oss män har tre faser.
1. Vi glömmer namn.
2. Vi glömmer stänga gylfen.
3. Vi glömmer öppna gylfen.
Men tack och lov ingenting om att ett typiskt demenstecken också kan vara att vi inte kommer ihåg registreringsnumret på våra bilar.
Att hela 63 procent av oss gotlänningar tycker att vi inte ska ta emot fler flyktingar är pinsamt.
Frågan ställdes på nättidningen helagotland. se och 244 svarade, vilket kanske inte är tillräckligt för att resultatet ska betraktas som statistiskt säkert. Men ändå.
Hade det handlat om sverigedemokraternas starkaste fästen i Skåne hade jag inte blivit särskilt förvånad.
Men här!
Min jultävling är på väg att bli ett präktigt fiasko. Hittills har bara två (2) bidrag (från Malmö och Visby) inkommit och det är naturligtvis för dåligt. Prisutdelningen blir ju i det närmaste parodisk eftersom det är två priser som står på spel.
Därför ger jag tävlingen ytterligare en chans. Det gäller att rimma på grannens och min bryggning av juldricke nere i källaren.
Senast torsdag måste bidragen vara hitskickade.
Vad gäller julklappsrim så är det viktigt rimma utan att avslöja innehållet i paketet, men det är inte alltid så lätt. För en tid sen hade nättidningen gotland.net en avdelning för julklappsrim och bland flera hundra bidrag fastnade jag för detta:
Jesus ligger i sin krubba, här får du en bandyklubba.
Om rimförfattaren hör av sig ska jag dela ut ett specialpris.
Bryggkonsortiet (grannen och jag) samlades tidigt i onsdags morse och gick ut i skogen för att hämta ene till dagens bryggning. För att få den bästa dricken så ska det finnas mycket blå bär på kvistarna och det brukar inte vara några problem att hitta.
Men i år. Vi gick och gick och letade och letade. Inga bär, varken blå eller gröna. Vad har hänt?
Till slut tröttnade vi och fyllde skottkärran med ene utan bär. Med de värsta farhågor gick vi sen hemåt, men alldeles i närheten av våra boplatser hittade vi då en buske med bär! Inte tillräckligt mycket för ett perfekt resultat, men ändå bär. Hälften gröna, hälften blå.
Så nu jäser det nere i källaren.
Och på tal om dricke, det är händelsevis inte någon som ska åka ner till Skåne och fira jul? Min 94-årige far brukar alltid brygga egen juldricke med malt som jag transporterat från Grötlingbo. Men i år orkade han inte. Så när jag berättar att vår dricke står och jäser i källaren suckar han djupt och tycker livet är orättvist.
Därför undrar jag om någon skulle kunna ta med en liten dunk och överraska honom? Men det måste ske med bil, för nu i terroristtider tillåts inga flytande vätskor ombord på flyget. Hela vägen till Lomma behöver den inte transporteras, för jag har en bror (han avskyr dricke!) som kan hämta dunken på lämplig plats.
Pappas ögon skulle tindra av lycka!
Medan jag skrivit den här krönikan har jag fått ett tråkigt besked.
En nära anhörig har blivit inlagd på sjukhus i Stockholm. Man har upptäckt en stor tumör i huvudet och hennes hjärna är svullen, men ännu vet man inte hur allvarligt det är.
I två år har hon känt sig yr och ibland har hon tagit snedsteg och varit nära att falla omkull.
- Som om jag varit berusad, säger hon.
Och det har bara blivit värre och värre. Hennes husläkare har vid varje besök på vårdcentralen avfärdat hennes problem som psykiska!
Varför hör man så ofta liknande berättelser om patienter som inte blir tagna på allvar?
God Jul och det å sånt tänker jag inte ägna mig åt nu, för i år infaller min måndagskrönika på självaste julafton och då lovar jag att det ska bli God Jul - och lite till.