Dags för årets bittraste dag
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag brukade också säga så. Ja. Alla hjärtans dag brukade vara "bli så full som möjligt" - dagen för mig under några år. Dagen då alla bittra singelkompisar samlades och festade så hårt vi bara kunde, för att sedan hångla loss med varandra för att ytterligare dämpa ensamhetsångesten (som då istället eskalerade till panik, särskilt dagen efter).
Förut var jag en sån där som, runt Alla hjärtans dag, grinade hysteriskt mycket när jag såg filmer som (min favoritfilm) "Dirty Dancing". Jag grinade inte av rördhet, utan snarare av bitterhet. Jag skulle aldrig hitta någon Johnny som orkade lyfta mig och som sa att ingen fick sätta mig i ett hörn! Trots att jag ändå trivdes rätt bra med att vara "fri" och trots att jag var så pass ung att jag egentligen inte behövde oroa mig, så drabbades jag ändå alltid av lite bitterhet och en släng av oro när jag såg Johnny och Baby sväva runt där på dansgolvet. För TÄNK OM jag ALDRIG skulle hitta någon!
Men så gjorde jag det! Jag blev kär i en sork från Halla som kanske inte direkt orkar lyfta mig på RAKA ARMAR, men i alla fall en bit över golvet! Som kanske inte har riktigt samma höftrörelser som Johnny, men som glatt skuttar runt på köksgolvet och vickar på rumpan med lillungen när hon vill "dassa"! Och så blev han kär i mig också! Och så friade han! Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar och jag behövde aldrig mer bli full på Alla Hjärtans Dag! Amen!
Efter förra krönikan, i vilken jag uttryckte en viss aggression, fick jag ovanligt mycket beröm och påhejande av er fina människor som läser. Tydligen gillar ni ilska och väl riktade åsikter och meningar. Därför byter jag snabbt, som en vessla, sida och ska nu roa mig och er med att dela ut lite Kärlek! Det är ju trots allt Kärlekens dag idag!
På senaste har jag mött två gamla damer som jag skulle vilja sända en extra tanke såhär på Alla Hjärtans dag. En kväll när vi var ute och promenerade i ett bostadsområde (som vi en dag väldigt gärna skulle vilja äga ett hus i) så mötte vi en dam vid namn Bibbi och hennes hund Fritz. Det var ett väldigt trevligt möte och vi blev stående en god stund där på trottoaren, pratandes. Jag hoppas du och Fritz har det extra fint just idag, Bibbi!
En annan dag kom en ytterligare en dam fram och började prata med mig och min dotter utanför en matbutik i södra Visby. Jag och dottern hade stannat för att beskåda en jättestor traktor som schaktade snö på parkeringen och fick då även en riktigt trevlig pratstund med damen, som även hon hade en hund, väntande i bilen. Hon berättade bland annat om hur hunden en gång hade räddat hennes liv och så om sin dotter, som verkade vara en fantastisk dotter att ha.
Jag uppskattar verkligen sådana små möten, när man skiljs åt med ett leende på läpparna och är glad resten av dagen sen.
Eva Bofride bör även hon belönas med lite kärlek. För att hon gör centersidorna läsvärda och intressanta. För att hon använder ett språk som alla förstår och inte kör med den gamla språkhärskartekniken som många "auktoriteter" ofta gör (inga namn, inga namn). I veckan skrev hon så tänkvärt om män och deras behov av att visa sig nakna. En del av min "verklighet som ung kvinna" brukade nämligen vara att "tvingas" (kanske inte helt motvilligt alltid dock) beskåda dessa nakna män. Jag vet inte hur många fester som slutat med att en eller samtliga närvarande killar helt enkelt blottat sig.
Eller bara klätt av sig nakna. När jag, i yngre år, hängde mycket på Effes, fick jag varje kväll där, beskåda ett manligt könsorgan. Det var en punkare som, efter ett visst antal öl, helt enkelt drog ner byxorna och gick runt så, resten av kvällen. Vi tjejer har verkligen fått vår beskärda del av männens anatomi. Själva får vi knappt amma offentligt, för det kan anses som "stötande" av vissa.
Lennart Koskinen får sista kärlekshälsningen. För att han är en ovanligt cool biskop och för att förslaget om vigselrätten som han och ett gäng andra biskopar framförde i veckan var bra. Visst är trosfriheten viktig och visst kan man inte tvinga en präst som inte vill, att viga ett homosexuellt par.
Men homosexuella som vill ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella måste ju även de ha rätt till sin trosfrihet och få ingå äktenskap om de vill det. Trosfriheten tillhör ju inte bara prästerna. Lennart har fattat den grejen tror jag och därför hoppas jag att han får en extra fin Alla Hjärtans dag idag.