Där låg han på rygg på offentlig plats
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
* * *
Måndag förmiddag, 2 november, strax före halv elva. Jag går in i Almedalsbiblioteket med böcker att lämna åter.
Serveringen i foajén tycks nästan full, det där ekande sorlet mellan kala väggar. Vid serveringsdisken köar förmiddagsflanörer för en fika.
Mot utgången och mot mig småspringer plötsligt en, som jag tror, högskolestudent. Han tråcklar sig fram mellan folk och har uppenbarligen bråttom, hans blå långrock flaxar bakom ryggen.
Det är vid detta tillfälle denne student, som sannolikt gör vad han kan för att vara rätt och cool, önskar att han a) inte haft nämnda rock, eller b) inte varit så jädra sen.
För någon meter framför mig inträffar följande, allt blixtsnabbt och med ett skrammel av plåt:
Hans fladdrande rock häktar tag i ett ställ fullt med broschyrer och tidningar.
Studenten, som så klart inte heller vill göra bort sig så hela världen ser, inser förstår vad som håller på att hända och försöker rädda plåtstället från att krascha mot marmor-golvet.
Men det hela är för sent.
VID DET LAGET har vi två mötts och i ögonvrån ser jag tidningarna spridas över golvet, jag ser det svarta plåtstället välta och jag ser även studenten dra omkull där i foajén.
Samtidigt som tidningsstället skräller så allt mummel tystnar glider han av den rätt höga farten i väg någon meter på sin glatta rock.
Allt jag hör är en kvinna som stått med ryggen mot allt men vänt sig om för att oväntat få se en kille, några och 20, brottas med ett plåtställ, allt jag hör är henne förfärat viska:
- Nämen Gud!
MÅNDAG FÖRMIDDAG, 2 november, strax före halv elva och här har denne student, som kanske borde tagit en annan rock eller åtminstone varit ute i tid och nu ligger på rygg bland mycket folk på offentlig plats, just gjort världens vurpa.
Blixtsnabbt för oss som såg på.
I ultrarapid för honom, säkert.
Och alla, ja, jag vågar hävda det: Alla var vi tacksamma över att det inte var vi själva som slagit omkull så till den milda grad.
Men han löste allt som vi alla skulle gjort. Reste sig lika snabbt som han föll och placerade allt där det stod innan kraschen.
Låtsades som om det hela aldrig hänt.
* * *
Om du läser det här, du som vurpade: du var den dagens hjälte. Jag skrattade högt flera gånger och har gjort sedan dess.
Hör av dig till mig, det är värt en intervju.
Om inte, så tack i alla fall för underhållningen.