De finaste åren hade jag i Rone
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mitt älskade Rone med sitt vackra vackra naturreservat längs med stranden bredvid den lilla hamnen. Mitt vackra Ronehamn med alla de små husen och vår alldeles egen lilla lanthandel med Elly i kassan. Hagarna, åkrarna, skogarna.
Ljudet från bygdegården en kväll när det är drag där. Grusvägen jag så många gånger vandrat ner i kveiar för att hälsa på kusinerna som alltid funnits inom bara någon kilometers räckhåll. Enebuskarna. Stenarna. Mitt och brorsans liljekonvaljsställe där vi plockade de små blommorna till morsan varje mors dag.
Mammas lilla trädgård med tulpanerna och den blåa verandan. Ungarnas skratt inifrån grannträdgården under sommarkvällar när de inte kunnat slita sig ifrån poolen. Vägen ner till mommos lilla lägenhetsområde. Hälsa på alla man möter.
Baddagar på den lilla badstranden med ditkörd, äcklig, sand och en strand fylld av halvtorkade maneter. Soluppgångarna!
De finaste åren hade jag i Rone. De värsta och svåraste också men Rone och dess människor gjorde det svåra uthärdligt. De vackraste minnena har jag ifrån Rone. Mopeder, fester, nattbad, sommardagar, kastanjer, barnaskratt.
Nu vill ingen bo i Rone längre. Skolan är nedlagd. Kusinerna har flyttat till fastlandet. Grannungarna har vuxit upp. Liljekonvaljerna plockas numera i Lojsta längs med vägen från stan. Stenarna ligger kvar. Soluppgångarna är lika vackra. Ändå lämnar folket socknen.
Åh de som ändå vågar stanna kvar! Åh den där unga, stiliga pojken vid sågen, han min kusin som faktiskt vågar och vill stanna kvar. Åh de där eldsjälarna i socknen som jobbar på i sina föreningar och med sina arrangemang. Åh alla de som håller landsbygden levande på hela ön.
Jag önskar att jag vågade. Istället har jag köpt mig ett hus i stan. Blivit stadsbo på riktigt. Här vill alla bo. För här har vi tre olika hamburgerkedjor och fem rulltrappor.
Vi har parkeringsautomater och folk som skottar våra trottoarer. Vi har snofsiga te-butiker och ibland blir det faktiskt nödvändigt att använda knapparna vid övergångsställena.
Här ska mina barn växa upp. Gå på Södervärn. Klä sig i jättetighta jeans redan i elvaårsåldern. Hänga på Puma.
Det låter så sorgligt.
Man får vara glad att man stannade på ön i alla fall. Att man inte la sig för Stockholm. Varje torsdag, när jag befinner mig i huvudstaden, blir jag sugen på att flytta dit. Vara mitt i smeten, där det händer. Skaffa roliga och utvecklande jobb åt både mig och min man. Men när flygets hjul slår i marken på Visby flygplats glömmer jag mina fantasier på en sekund.
Det är mycket man offrar tycker jag, när man bor här. Mycket man väljer bort. Hade vi inte haft barn hade vi aldrig bott här, tror jag.
Men varje gång jag ser bleka barn i tunnelbanan i Stockholm, på väg till dagis med stressade föräldrar, så vet jag att vi gör rätt. Det är här de ska växa upp, ungarna. Och här har vi det bra. Trots att vi också valde bort Rone. Mitt vackra, vackra Rone.
Jag har fått beröm av självaste
Allan Nilsson. Det var lite extra roligt med tanke på att jag till och med har tatuerat in en rad ifrån en av hans sånger på min rygg. Vi är för evigt sammanlänkade nu, jag och Allan N. Och dessutom, Allan Nilsson! Jag glömmer alla otrevliga ord som någonsin skrivits på GT:s hemsida om mig! Surgubbarna kan kasta sig i väggen. Allan N tycker i alla fall att jag är duktig!
(Landshövdingen, istället för Orup kan du placera mig bredvid Allan på festen i sommar. Jag ser fram emot min inbjudan!)