Jag hade tänkt skriva en krönika om min fyraåriga dotter. Min fyraåriga dotter med hela världen framför sig. Länge har hon sagt "jag kan precis allting, förutom att dyka", men nu har det hänt. Hon har lärt sig dyka! "Jag kan allting mamma!" ropar hon och stoppar ner sitt lockiga huvud under ytan i poolen, så lycklig så lycklig.
Jag hade tänkt skriva om hur jag önskar att hon alltid ska förbli såhär. Fri och ovetande. Jag hade tänkt skriva om samhället som snart ska ta över henne.
Låta henne veta att hennes lår inte är tillräckligt smala. Säga åt henne att hon pratar alldeles för högt. Och så vidare och så vidare i en enda oändlighet, tänkte jag skriva om hur samhället snart ska bryta ner min dotter till en självföraktande liten fläck, fylld med skärsår och destruktiva tankar.
Men så började jag fundera på vad i helvete det var jag satt och tänkte på. Varför utgick jag ifrån att min dotter skulle bli ett litet offer? Varför gick jag själv rakt i den där fällan som man kan tro att alla andra i resten av samhället befinner sig i?
Lärare, föräldrar, media, allmänna puckon, feminister och annat löst folk, verkar väldigt enade om att det är synd om unga tjejer. Synd om kvinnor i det stora hela faktiskt. Men värst är det förstås för de unga tjejerna, med sina rakblad och vodkaflaskor. Det vet redan alla. Alla unga tjejer vet redan också det. Att det är synd om dem. Det är synd om dem för att de har så dåligt självförtroende. För att de inte vågar räcka upp händerna på lektionerna.
Stackars flickor som älskar att pyssla med pärlor och muffinsdegar men aldrig lär sig de primära saker i livet, det vill säga köra åkgräsklippare och trimma moppar. Stackars flickor som är så lättpåverkade att de får anorexia så fort de får syn på en pinnsmal modell i veckans nummer av Frida. Och stackars, stackars tjejer som varje gång de har sex med en kille blir utnyttjade. Det spelar ingen roll hur många fontänorgasmer tjejen får i killens ansikte, hon är ett offer för hans urtida sexualdrift.
Det är synd om alla småtjejer som gillar rosa för i förlängningen kommer färgen rosa att förvandla dem alla till mesproppar som aldrig vågar säga ifrån! Liksom att klä sig i klänningar och leka med minibarbies. De går rakt i kvinnofällan. De är sådana offer!
Men vet ni vad? Fuck you! Min lilla dotter må älska sin rosa kittyklänning och sin minibarbie, och vet ni? Det är så himla coolt! Hennes lekar med den där lilla dockan utvecklar inte bara hennes ordförråd utan hela hennes person. Hon utforskar och experimenterar med olika roller. Rollerna vi snackar om är alltså inte rollen som antingen mördare eller mördare, vilket pojkarna i hennes ålder ägnar sig åt att utforska, utan något mer avancerade.
Min dotter kan allt nu och hon kommer alltid att kunna allt. Hon kommer kanske att låta grannpojken trimma moppen, men sedan kommer hon att köra snabbast av alla. Hon kommer att peka fuck you med rödmålade naglar och hon kommer att häva öl lika snabbt som hon bakar en plåt muffins.
Min dotter kommer inte att ta skit. Min dotter kommer att se igenom medias sjuka bild av hur en kvinna ska vara och se ut. Min dotter kommer att vara vacker när hon själv vill vara det och på det vis hon själv vill.
Hon kommer att vara ett sexobjekt när hon vill det och hon kommer att vara en grym debattmotståndare när hon vill det. Min dotter kommer att kicka taffsare på ballarna och spraya pepparspray i ögonen på blottare.
Min dotter har världen framför sig nu och kommer alltid att ha det. Hon är inte och kommer aldrig att bli något jävla offer. Allt hon gör kommer alltid att vara bäst.