December alltså. Så röd och varm och fridfull. Så mycket varma känslor i luften och barnaögon som tindrar. Förväntan och glädje och ljuvaste frid.
Samtidigt den där solidariteten som ploppar upp. Medkänslan. Tankarna på de som inte har det lika bra som vi. Ångesten över det som driver oss att dra vårt strå till stacken. Hjälpa till. Skänka pengar och julklappar. Känslan av uppgivenhet över artiklar om pengar som ändå inte räcker till. Svältrunda magar på hålögda barn från Liberia.
Och mitt i alltihopa visar Sverige, otippat så här i december, sin allra fulaste sida och ”rasar” över pepparkaksgubbar, svarta lucior och bortklippta karikatyrer.
Det varma, mjuka, solidariska hamnade liksom lite avsides på grund av svenska folkets plötsliga iver att sammanstråla kring sin främlingsfientlighet. Sverigedemokraterna steg ytterligare i popularitet och befäste sin roll som Sveriges tredje största parti. I december. Denna annars så varma och vackra månad.
Så december blev mörkare än vanligt. Jag har så svårt att se förbi sånt här. Måste jobba hårt i år för att få in julstämningen i kroppen. Fokusera på det varma, fridfulla och vackra. Och det är vad jag har gjort den senaste veckan.
Barnen. De fick jullov och leker ovanligt snällt under jullovets första förmiddag. Jag pysslar med någonting utanför deras rum när jag hör storasyster avbryta sig i leken och säga:
– Ebba. Jag älskar dig så väldigt mycket!
– Jag önskar dig med, svarar lillasystern, som blandat ihop det där med älskar och önskar, kärleksfullt.
Sedan hör jag hur de kramas och så fortsätter de leken.
Den yngsta fick flytta upp på ”storbarnsavdelningen” på förskolan nu precis innan jul och plötsligt har hon blivit stor. Ska göra allting själv. Prova sina vingar. En kväll bygger hon ett tåg av stolar. Sedan uppmanar hon strängt den övriga familjen, inklusive alla tre katter, att åka i tåget. Själv kör hon. Pratar oavbrutet med sina mer eller mindre villiga passagerare. Med jämna mellanrum ställer hon sig upp på förarstolen, vänder sig mot sina passagerare och vrålar – DET ÄR JAG SOM ÄR KAPTEN PÅ DET HÄR TÅGET!
Så att ingen ska missta sig.
Nina. Hon kommer inskuttande varje tisdag numera. Med sin röda kappa och hjärnan full av spännande tankar. Medan jag väntar på henne poppar jag musik på högsta och det händer även att jag dansar, i glädjen över att hon är på ingång. När hon väl anländer är jag så svettig att jag helst inte vill kramas. Men det gör inte så mycket, för våra hjärnor kramas desto mer när vi några minuter senare är inne i någon vildsint diskussion.
Vi har börjat spela in våra samtal i en podcast och ni som läser den här krönikan och gillar den bör genast leta reda på podcasten och lyssna på den. www.gotlandstrosorna.se. På Facebook finns vi som Gotlandstrosorna och på twitter under Gotlandstrosan. Ge både er själva och mig en julklapp genom att lyssna på den!
Sandra. Vi träffas klockan 09 en dag. Klockan 17 skiljs vi åt och har då pratat oavbrutet med varandra i åtta timmar. Fast vi ses så ofta tar pratet aldrig slut. Vi vrider och vänder och delar på allt. Barnen är bästa kompisar, männen så lika varandra att det händer att vi misstar oss. Vid hennes frukostbord blir min december rödare och varmare för varje minut som går.
Han hämtar mig när jag sitter och fryser och väntar på en stadsbuss som aldrig kommer. Flexar ut från jobbet i en kvart och kör för att rädda sin fru i nöd. Min man. På julafton är det fyra år sedan vi förlovade oss och han är ännu mitt hjärtas fröjd. Med honom blir julen varm, mjuk och fridefull om så jorden skulle stå i brand.
God jul på er.