När jag i slutet av åttiotalet tillbringade en del tid i södra Afrika tyckte jag det var konstigt att den familj jag bodde hos på landbygden diskade sina engångsmuggar och sedan använde dem igen och igen.
Jag tänkte: Är väl bara att köpa nya.
Jag tänkte att de har ganska långt dit de hämtar sitt vatten, tur att vi hemma bara har att vrida på kranen. Men det var en exotisk upplevelse att se kvinnorna bära hem kärlen på sina huvuden.
Det är inte ofta jag skriver om mitt arbete som reporter i den här spalten, det blir mer andra upplevelser från livet. Som när jag var två år och besökte Skansen, sådana saker.
Men få gånger har jag blivit så tagen av ett reporteruppdrag som den här veckan; tisdagens presskonferens om vattenbristen.
Insikten slog brutalt. Det här är på riktigt. Det är inte långtbortistan. Det är hos oss. Nu.
Du är ju precis som jag, eller hur? Läser om det onda och vänder blad, ser på tv och zappar in en ny kanal. Allt som händer är alltid så långt borta från grillchipsen.
Skyddsmekanismen är ibland det bästa vi människor har. Ibland, men inte alltid.
Strömmen av asylsökande i höstas kom nära och visade oss världen, många öppnade sina hjärtan men det var ändå inte ”vi” som var de drabbade, vi hade våra egna sängar att somna i. Den rådande vattenbristen är precis här och går på sikt inte att fly från.
Sparar vi inte på vattnet, kommer det inget regn eller snö, då är katastrofen nära. Så förstår jag det.
Presskonferensen visade ett myller av diagram och variabler, en del för mig obegripliga teknikaliteter, men slutorden var ändå glasklara: Gör vi inget tar dricksvattnet slut.
Så många frågor reser detta: Har vi råd med tillväxt? Råd att locka hit fler turister? Ge fler bygglov? Bör visionen om fler bofasta på ön läggas ner? På Öland vädjar en lokalpolitiker: Res inte hit!
Nu är jag vattenpolis, tänker på varje droppe, inte förrän verkligheten kommer nära blir den begriplig.
Förundrat lyssnar jag också på dem som säger: Jag har egen brunn, bevattningsförbudet gäller inte mig. Jag klarar mig.
Jag säger: you wish!
Ja, just det. Skansenbesöket. Jag har en liten souvenir, två apor i en nyckelring. Att jag ens var där med mamma och pappa har jag inte ett enda minne av. Ingen minns något från tvåårsåldern.
Landshövdingen hoppades ändå i ett uttalande att prinsessan Leonore fick en ”fin och positiv bild av Gotland” vid sitt besök i går.
Det tycker jag var väldigt skojigt sagt.