Den förälskade katten i Tartu
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är lördag förmiddag och jag borde befinna mig på Dagö i Estland.
Men det gör jag inte.
Som jag tidigare berättat ska jag sitta några koncentrerade veckor och försöka skriva färdig den bok som, i stort sett, borde ha varit klar till jul.
Men det blev den inte.
Jag hittade ett trevligt och billigt hotellrum på Dagö, med frukost och eftermiddagskaffe. Så där borde jag nu ha varit, men jag befinner mig i Tartu, Estlands näst största stad.
Detta har hänt:
Färja till Riga. Från Riga mot Tartu med sen buss. Motorhaveri. Ny buss efter några timmar. Drygt midnatt, hotell nära busstationen i Tartu.
Fel på datorns internetuppkoppling. Panik. Lokal ung expert anlitas. Hotellets kastrerade hankatt förälskar sig i mig och vill helst ligga på tangentbordet när jag skriver. Ringer Ylo som jag träffade när jag var här för nästan tjugo år sedan. Vi äter middag, dricker vin och har så pass trevligt att jag har svårt att forcera de dåligt plogade gatorna på väg tillbaka till hotellet.
Den kastrerade katten (måste ta reda på vad han heter) väntar på mig. Han följer med mig in på rummet och sover resten av natten vid mina fötter.
Ringde för en stund sedan den unge dataexperten. Datorn fixad. Ett bagatellfel.
Planerar att åka buss till Tallinn och därifrån flyg till Dagö. Glöm det! Lördagar går flyget klockan 9:00, alla andra dagar 17:45. Ytterligare en dag och natt i Tartu alltså.
Skitväder.
Om det första man ser, när man kommer ombord på färjan till Nynäshamn, är en grupp unga damer över medellängd, då vet man att Wisby Ladies har bortamatch.
Jag älskar det här sättet att resa, utan alltför mycket planering och med minimalt bagage. Fast den här gången verkar det minimala ändå vara alldeles för mycket, för ryggsäcken är fullpackad och väldigt tung.
Cirka tre veckor kommer jag att vara borta och på så kort tid behövs inte så mycket. När jag äntligen kommer till Dagö ska jag packa upp allt och se efter vad som gått snett i den här packningen. Den tjocka vinterjackan har jag ju på mig. Och långkalsongerna. Inga extra skor än de jag går i. Tandborste, rakhyvel, deodorant, två par strumpor, två t-shirt, två skjortor, ett par vantar och... just ingenting mera. Och ändå väger den stinna ryggsäcken bly!
Ja, något måste ha gått fel.
Det är nästa tjugo år sedan jag senast var i Tartu. Jag jobbade på TV då och vi var här och filmade för de fem entimmesprogram vi gjorde om Karl XII:s krigståg.
Ryssarna var på väg att lämna landet och tiderna var kärva. Vi anlitade flera inhemska tolkar och TV betalade svenska löner till dem. En av tolkarna, en ung ensamstående tvåbarnsmor, skrev senare till TV och berättade om den oerhörda lycka hon känt när hon fick betalt. Det första hon gjorde var att köpa sitt livs första tvättmaskin. Och det för mindre än tre dagars arbete!
Dagens Tartu är en modern stad och jag känner i stort sett inte igen någonting från förr. Inte ens det då välkända hotellet Taru, där vi bodde, finns kvar. Ja, byggnaden finns, men den används nu som bostäder åt militärstuderanden.
Synd för Taru var ett mycket trevligt hotell. Jag minns, eller rättare sagt, jag har fått berättat att jag efter en sen kväll i baren hamnade på fel våning och väckte ett antal förskräckta människor i mina försök att ta mig in på deras rum. Så småningom hamnade jag dock på rätt våning och i rätt rum.
Jag hade gärna bott där nu också. Om inte annat så för att bevisa att jag minsann inte längre hamnar fel efter ett barbesök.
Får ett mejl från en anonym avsändare, som kräver att få innehållet publicerat som en "inslängare" (förmodligen menar skribenten insändare). Normalt publiceras inte insändare från anonyma, men eftersom jag anar vem som skrivit detta gör jag ett undantag (förtydligandena inom parenteserna är mina):
Det är en oberörd (oerhörd) skandal hur vissa skjuter (sköter) sina djur. Här på vår gård har en person med glosögon (glasögon) hållit oss inlåsta i flera månader. Personen säger att det är för halt (kallt?) ute och att röven (räven) stryker omkring. Men rövar (rävar) vågar sig inte hit för då vet dom att jag gör sparvsylta (slarvsylta) av dem. Personen säger att om vi inte håller oss i skinnet kanske han packar (nackar?) oss. Bör sådana personer få äga höns? Nej! är svaret.
En tup (tupp) som vill vara synonym (anonym) och som inte heter Pekka.
Blåsten och snöfallet tilltar.
Det är typisk väder för att sitta inomhus och skriva några sidor på boken.
Om nu den förälskade katten tillåter det.
PS. Mera om den här resan kan ni läsa om på min hemsida under fliken "Dagbok på Dagö" dit jag alltså ännu inte anlänt.