21 februari
Jag hade en hemsk dröm i natt.
På en smal grusväg genom skogen var jag på väg mot Hejde. Jag körde motorcykel och bakom mig satt min yngsta dotter. Mitt i skogen överfölls vi av ett antal tjurar. De släpade iväg henne utan att jag kunde göra något. När jag började leta efter henne träffade jag tjurarnas ägare, som skällde ut mig och sa att jag det här var hans väg och jag fick skylla mig själv.
En stund senare kom en kvinna och berättade att min dotter var död.
- Det sista hon sa innan hon dog var "Jag kan se affären här ifrån!".
- Hon menade nog Hoburgshallen i Burgsvik, svarade jag.
Då vaknade jag. Klockan var några minuter över fem och jag varken kunde eller vågade somna om. Det är mycket länge sen jag hade mardrömmar. Under Vietnamkriget träffade jag en liten flicka på ett barnhem i Da Nang. Hon hade ingen tunga. Henne hade jag hemska drömmar om i flera år.
Numera har jag enbart trevliga drömmar, ofta mycket absurda men ändå trevliga. Och så nu plötsligt den här drömmen!
Jag sitter nu, drygt två timmar senare, och är rädd att någonting hemskt har hänt min dotter. Men jag vill inte ringa henne så här dags. När hon är ledig från skolan vill hon sova till tolv och hon blir jättesur om jag ringer och svamlar något om en dröm jag haft. Och jag tror ju inte på sanndrömmar!
Men ändå. Jag är orolig, men jag ska inte ringa förrän efter tolv. När hon svarar ska jag säga:
- Väckte jag dig?
Men inte ett ord om drömmen.
Nej, det blir ingen revy här i Burgsvik. Vi är bara tre som vill - Marina, Håkan och jag.
Synd, den här orten skulle behöva en revy nu när fiket, bygdegården och campingen ska säljas och fotbollsplanen och Guldkaggen ligger öde.
Jag har lovat att då och då rapportera om tecken på mitt pågående åldrande. Fortfarande någorlunda fullt frisk, men den här dagen lär komma, dessutom inom överskådlig tid: 1. Då jag inte längre får skriva fler krönikor (läsarna och redaktionen har tröttnat). 2. Då jag inte längre orkar kasta min stenvarpa tjugo meter (men det dröjer ännu några år). 3. Då jag på grund av yrsel och svaga ben inte längre vågar vada ut mina nät för öring och strömming (just nu är det omöjligt på grund av isen). 4. Då jag inte längre vill ge mig iväg på långa cykelturer utomlands (i sommar har jag inte tid). 5. Då jag inte längre längtar (efter att sjösätta ekan till exempel).
Under det senaste året har jag allt oftare hört mig prata högt med mig själv.
Är det ett tecken?
I förra krönikan (eller var det förrförra?) skrev jag om toaboken för kvinnor som jag gav finska lapphustrun i julklapp. Jag citerade även några roliga elakheter om oss män. I jämlikhetens namn försökte jag också hitta några elakheter om kvinnor, men jag lyckades inte. Däremot ett kapitel om varför det är så bra att vara kille:
Man vet exakt vilka gardiner som passar bäst i ens nya lägenhet. De första man hittar i närmaste gardinaffär.
Ens vänner förstår offsideregeln.
Alla skor är bekväma.
Man gråter inte. Såvida inte favoritlaget åker ur serien förstås.
Alla kläder går att tvätta i 40 grader.
Man vet att om tallrikar får ligga i blöt några dagar så diskar de sig nästan själva.
Fem över tolv ringer jag min dotter.
- Väckte jag dig? säger jag när hon svarar.
- Ja.
Och min oro är borta.