Den ljusnande framtid är vår?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regnet öste ned, vi stod under en presenning och frös som hundar i våra redan från början illasittande linnekostymer vars passform knappast blev bättre av väderleken.
Hårdrock i den alldeles för stora stereon, vi hade fruktansvärt många högtalare som naturligtvis var riktade ut från vagnen, hade de stått inåt skulle trumhinnorna rykt fortare än man kan säga tinnitus.
Men vi sjöng i alla fall och var ganska glada som jag minns det, trots det förbistrade regnet. Vi varvade studentsången med den numer klassiska "För vi har tagit studeeenten, fy fan vad vi är bra", och det gällde att inte dricka för mycket bärs innan vi hade passerat gå, det vill säga stoppet hemma hos mamma och pappa.
Farsan blängde misstänksamt, han var inte den man lurade med några mintpastiller i första taget, men jag klarade ändå okulärbesiktningen.
Sen ut till Oscarstenen där alla samlades på den tiden, och där nånstans sviker mitt minne, men jag överlevde i alla fall och vaknade dagen efter med en formidabel baksmälla.
En baksmälla i dubbel bemärkelse. För den dagen slog det mig för första gången, otroligt nog, att jag faktiskt inte skulle gå i skolan mer.
Man kan med viss rätt tycka att det borde gått upp för mig lite tidigare, men jag var inte mycket för långsiktigt tänkande i den åldern.
Det slog mig också att jag kanske inte stått för någon större bedrift genom att klara av att gå ut skolan. Någon student tog vi inte, det är bra länge sedan den avskaffades i Sverige.
Och handen på hjärtat, det är svårt att misslyckas med att gå ut skolan.
Sen kan man gå ut skolan på ett bra eller mindre bra sätt, man kan ha en plan för framtiden eller bara hoppas att det löser sig av sig själv.
Jag gjorde det sistnämnda och det är inte att rekommendera, för jag hade mer tur än jag förtjänat som halkade in i journalistyrket utan att ens anstränga mig.
Det är med ett stänk av vemod jag tänker på min sista skolavslutning. Det var mycket som tog slut där, ett nytt liv började.
För min del blev uppvaknandet bryskt när jag flyttade hemifrån någon månad senare, fick bo i en garderob hemma hos två polare i en trerummare i Stäven. Ingen mamma som städade, ingen pappa som handlade mat.
Hur kunde jag vara 20 år gammal och tro att kylskåpet fyllde sig själv en gång i veckan?
Jag minns att jag traskade till Gråbohallen för att köpa smör till mackorna, blev chockad över vad ett smörpaket kostade, sket i att köpa det och gick hem till mamma och åt middag istället.
Föräldrar är inte sällan extremt jobbiga, men de är ändå världens bästa uppfinning.
"Den ljusnande framtid är vår" kommer de snart att sjunga på traktorflaken.
Men hur ljus är den egentligen?
Jag är inte den som går igång på storpolitik och globala frågor, jag försöker bry mig om det lilla och Gotland är alldeles lagom stort åt mig.
Men det går inte att komma ifrån att resten av världen har ett visst inflytande på hur vi har det. Och det är rätt deprimerande, för den där framtiden de sjunger om ser inte alltid så ljus ut. Gråmulen i bästa fall, oftast knappt det.
Det är finanskris, varsel och depression, klimatkatastrofer och kärnvapenprov, mord, våldtäkter, krig och övergrepp i världens alla hörn. Självmordsbombare, svält, tortyr och förtryck.
Och allt detta i ett helt vanligt nyhetsprogram klockan halv åtta en måndagkväll i maj.
"Den ljusnande framtid är min", sjöng jag på väg hem från mataffären i måndags.
För om jag hade en medelålderskris så är den borta nu, i alla fall för ett tag.
Jag fick nämligen visa leg när jag köpte snus!
Det är helt fantastiskt! Och jag är inte ens det minsta ironisk, trots att det var 17 år sedan jag fyllde 18.
Jag var på gott humör hela dagen efter den komplimangen. Lustigt hur saker ändrar sig, för 15 år sedan blev jag irriterad om nån frågade mig om leg, tyckte att det borde synas att jag var vuxen och tuff. Nu är det tvärtom.
"Den ljusnande framtid är vår" kommer mina döttrar att sjunga om 16-17 år och jag kommer stå där i folkhavet med ett plakat som deras mamma gjort och jag kommer grina och skratta.
Och ungarna kommer vara glada att vi är där, men samtidigt skämmas lite för sin farsa som sannolikt har fel kläder och fult skägg och hoppas att han inte försöker skämta för mycket med deras kompisar.
Jag grinar redan, bara jag tänker på det.
Barn är inte sällan extremt jobbiga, men de är ändå världens bästa uppfinning.
"Den ljusnande framtid är vår" må höra till studentklassikerna, men här kommer en lista på fem låtar som måste vara med i ipoden på studentflaket.
1) Ooa hela natten (Attack)
2) Sommartider (Gyllene Tider)
3) Varning på stan (Magnus Uggla)
4) You give love a bad name (Bon Jovi)
5) Sommarnatt (Snowstorm)
Okej, jag vet att "Studentsången" inte heter "Den ljusnande framtid är vår", men det hade saboterat mitt stilistiska grepp att börja varje stycke med samma mening...