Han står på en scen i en folkpark. Iklädd en rosa skjorta och med dragspelet på magen. Kulörta lampor syns i bakgunden och när han drar igång sin orkester börjar den fullsatta parken att dansa.
Gammal som ung, alla dansar. Han ser så glad ut. Myser i sitt skägg. Valsar runt lite med dragspelet. Det är ”Födelsedagsvals för Mona” som spelas och mannen i fråga är naturligtvis Benny Andersson i ett klipp på Youtube.
Jag kollar på videon om och om igen och hulkar högt för mig själv där jag sitter och hetsäter körsbärstomater. Det är något så oerhört milt över denna man som helt klart tilltalar min gravida själ. Och låtarna! Jag fortsätter.
Lyssnar igenom alla låtar med Benny Anderssons orkester. Dras över till ”Kristina från Duvemåla”, musikalen som Benny skrev tillsammans med Björn med Mobergs Utvandrartetralogi som grund. ”Guldet blev till sand” låg etta på Svensktoppen så sjukt länge när jag var i början av tonåren. Jag hatade den då. Nu älskar jag den.
Jag gråter till den. Håkan Hellström, Broder Daniel och all annan fjantig indiepop som mina Spotifylistor är fullproppade av, kan dra åt helvite känner jag nu. Det är Benny och jag!
Benny Andersson har flera gånger stöttat Feministiskt initiativ ekonomiskt. Han har varit skitförbannad över hur planerna för ombyggnaderna av Slussen ska påverka miljön och han gjorde en film fylld av medelålders kvinnokraft i ”Mamma Mia”!
Varför kan inte HAN bygga ett hus på Gotland? Benny skulle säkert inte ens komma på tanken att vilja bygga inom strandskyddat område! Han skulle säkert nöja sig med ett hus (lite palatsliknande dock, kan jag tänka mig.
Han måste ju få plats med alla sina guldskivor och så) i Halla om det var så. Benny är en folkets man, det är tydligt, tänker jag och varvar körsbärstomaterna med en burk majs.
När jag övergår till Bennys tidiga karriär i Hep Stars blir jag plötsligt helt klar över att min eventuella son måste heta Benny. Jenny och Benny. Tillsammans för alltid.
Och för varje dag som min mage växer blir jag lite mer galen i huvudet. Jag gråter inte längre endast till Benny Anderssons musik, jag gråter till allt. ”Barnen i Bullerbyn”. Jimmy Åkessons sorgliga tal.
När jag ser en vacker porslinskanna från fordom tid. Jag funderar på att dra ner på Almedalsveckan, men får inse att det nog inte funkar när jag börjar grina bara av en kort sväng med bilen runt hamnen. Alla är ju där!
Svenska kyrkan, handikappförbundet, Skanska, Volvo, polisen och allting, allting är ju politik! Det privata är
politiskt, viskar jag och börjar hulka direkt.
När vi besöker en loppis på Endreväg och loppisinnehavaren kommer och sliter den sak som min dotter hittat, bland bråten i loppistältet, ur hennes hand och vägrar sälja den till oss trots att vår dotter gråter blir jag så arg att jag kallar honom för idiot.
Jag tackar mina hormoner för modet.
Och det som kunde ha blivit guld blev verkligen till sand för loppisinnehavaren.
Jag ställde tillbaka alla tio porslinskannorna jag hade plockat på mig och bara gick.