Varje år presenterar Svenska språkrådet ett antal nya ord. Några av förra årets nyfödda ord var: vobba, surdegshotell, juholtare och tjejsamla.
Vet ni vad tjejsamla betyder?
Här följer den exakta förklaringen av ordets innebörd:
"ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar"
Utan att gå djupare in på vad jag personligen anser om det här ordet, undrar jag hur pass mycket människor i allmänhet kommer att använda sig av det? Hur ofta hamnar man i ett behov av att definiera eventuella skillnader på mäns och kvinnors samlande? Hur ofta gör ni det?
Det här leder mig till den allra sjukaste debatten jag följt på mycket länge. Nämligen debatten om ordet hen. Ordet hen ska alltså fungera som ett ord för en människa, en person och vara som en sammanslagning av orden han och hon. Åsikterna skiljs lite på hur man har tänkt använda sig av ordet. Vissa kanske helt struntar i han och hon och bara använder hen i all form av definition av människor. Andra kanske använder det bara när könstillhörighet inte är känd eller spelar roll, som till exempel:
- Jag var hos doktorn igår.
- Jaha. Vad sa hen?
Vissa med osäker könsidentitet eller med transpersoner i sin omgivning kanske väljer att använda ordet som definition för vad man känner sig som: varken man eller kvinna, eller kanske både man och kvinna.
Många har blivit helt galna över det här. Skriker om "galna genusfascister" som vill radera ut könen och göra oss alla könlösa. Men jag, som ändå befinner mig i den där galna genusvärlden, har aldrig tänkt på ordet hen som något som skulle ha med genus att göra. Jag har tänkt på det som ett ord. Som tjejsamla, vobba och juholtare. Som en förlängning och humanisering av ordet "det". Jag har tänkt på hur pass användbart det skulle kunna vara och när jag skulle kunna tänkas använda det.
Jag tänker även på att som människa är man många saker och många av de här sakerna kan dessutom fysiskt ses långt innan man får se vad jag har innanför trosorna. Jag är till exempel ljushyad. Jag är lång. Lat. Blåögd. Brunhårig. Smart. Jag är så himla många saker.
- Jag var hos doktorn igår.
- Jaha, vad sa ljushyad?
Men min främsta egenskap är, genom det svenska språkets definiering av mig, mitt könsorgan. Och personligen väljer jag nog hellre ett ord där definieringen utav min person är lite friare och öppen för möjligheter, än det nuvarande ordet som koncentrerar sig på min vagina. Jag är likväl en kvinna för det, (liksom jag är ljushyad och svensk fast det sällan nämns) men förstår inte riktigt vitsen med att det hela tiden måste påpekas att jag är det.
I bland annat Finland, Ungern, Frankrike använder de sig av så kallade könsneutrala pronomen. Och vad jag vet så existerar ännu fenomenet män och kvinnor där.
För det är ju det allt det här handlar om. Rädslan för vad ett allmänt användande av orden hen kan leda till. Rädslan för könlöshet. Besattheten utav alltid alltid alltid definiera människan utefter vilken form av könsorgan hen har. För det är ju himla viktigt att veta det! Till exempel om man blir knullsugen! Vad ska man göra då om man inte vet vilket kön folk har? Tänk om det blir fel! Tänk om man begår homosexuella gärningar av misstag!
Töntigt är vad det är. Särskilt eftersom hen inte uttrycker någon vilja att radera könen. En hen är människa. Människor har kön. Vill man gärna definiera utefter könen får man göra det. Men den dag du inser att det där könet, som din doktor hade, ju inte har det minsta lilla att göra med vad det är du ska berätta. Då kan du säga:
- Hen skrev ut ett recept på penicillin.