Den stora Tystnaden råder!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En tidig morgon går jag barfota på den daggvåta gräsmattan. Solen har varit uppe en bra stund och det tycks bli en härlig dag.
Jag går där och funderar på om det verkligen är så där fantastiskt skönt att gå barfota i vått gräs som det sägs. Visor och idylliska berättelser är fyllda av denna påstådda euforiska njutning, som lär vara så nära man bara kan komma den fullkomliga lyckokänslan.
Jag nollställer alla sinnen och försöker känna efter om det verkligen är sant, eller om det bara är något som vi blivit hjärntvättade att tycka. Jag kommer fram till följande:
1. Barfota i daggvått gräs på skuggsidan av huset känns kallt och njutningsgraden är låg.
2. Barfota i daggvått gräs där solen legat på en bra stund är däremot ljuvligt, i alla fall tills jag råkar trampa på en tistel.
3. Ett himla plockande av korta grässtrån på fötterna efter senaste klippningen blir det innan jag kan gå in i huset igen.
Så sammantaget är den påstådda njutningen av barfotavandring i daggvått gräs betydligt överdriven. Det måste finnas andra upplevelser som gör oss människor ännu lyckligare. Men vad? Skriv eller ring och berätta! I vanlig ordning utdelas priser.
Två saker är nu nära förestående.
Årets premiärbad har på grund av sjukdom blivit kraftigt försenat. Konstnären och Piloten, i synnerhet Konstnären, har redan badat länge och de vinkar glatt och retfullt när de på morgnarna passerar mitt stora fönster ner mot hamnen. Jag försöker låtsas att jag inte ser dom.
Mitt vindkraftverket kommer när som helst och min inbjudan till vindkraftsmoståndarna Bror Lindahl och Nils Ronquist att närvara vid invigningen gäller fortfarande. Ingen av dem har dock ännu tackat ja, men jag har fått ett allmänt "uppmuntrande" mejl från Lindahl:
Du måste ha tecknat ett bra kontrakt med vår herre där uppe, om en bra och jämn vind dygn efter dygn året om så att du slipper backup från kärnkraftverket i Oskarshamn.
Efter två månaders eländigt tillstånd och två läkarbesök efterlyste jag i förra krönikan "kloka gummor med hemkokta häxbrygder och läkande danser i månsken".
Så mycket månskensdans har det inte blivit och de kloka gummorna har även bestått av gubbar. Här följer några, påstås det, effektiva kurer mot förkylning. Och även lite tröst från en som varit sjuk längre än jag.
Per Johansson, Stenkumla: Lösningen på ditt problem är propolis eller bikitt. Du skrapar loss lite, stort som en halv fingerborg och tuggar på det, ömsom lägger det under läppen. Efter ca. 1/2 tim har det löst upp sej eller smulats sönder, svälj då resten. Oftast blir man frisk på 4 timmar. Du måste ta riktigt propolis från en kupa och inte något hopkok från butiker eller kvacksalvare då det är utblandat.
Det fantastiska är att det tar på både virus och bakterier. Användandet av propolis försvann med upptäkten av penicillinet men finns kvar i öst.
"Valar-mannen": Tusen milligram C-vitaminer... sparsamt med alkodricka... rikligt med motion...
Maj-Lis Sturevik, Hablingbo: Din förkylning slår jag med tre månader. Jag har varit förkyld sen början av december 2007, ätit tre pencillinkurer och två antibiotikakurer. Nu den 8/5 2008 är jag bättre men inte bra.
Elisabet: Tag kontakt med Marianne Norrby i Slite. Hon är naturläkare/homeopat och kan säkert hjälpa dig med förkylningen.
Och dessutom ett flertal kurer bestående av universalingredienserna konjak och honung.
Själv besökte jag för säkerhets skull vårdcentralen en tredje gång och fick penicillin och mår nu betydligt bättre.
Den stora Tystnaden blir ett allt vanligare vapen mot kritiska röster. Politiker, polis, företagsledare och andra makthavare undviker att gå i svaromål, för de har lärt sig att med tystnad slipper de lindrigast undan.
Är i stan i ärenden och träffar då Mats Jönsson, han som ibland brukar skriva på Gotlänningens ledarsida. Vi pratar om det här med tystnaden och upptäcker snart att vi är överens om vem som är ALLRA tystast. Destination Gotland! De går aldrig i svaromål när de får kritik.
Aldrig.
Och Jönsson och jag är också överens om att många politiker numera använder samma tystlåtna strategi. För två veckor sedan skrev jag om 93-åriga (i morgon) Kally på Sudergården i Burgsvik, som skickade en handskriven lapp till mig. Jag citerar den än en gång:
Till Bison. Alla vi på Sudergården protesterar mot att Ulla och Inger slutar, för då får vi aldrig nåt roligt. Skriv det i tidningen!
Ulla och Inger är så kallade plusjobbare som då och då kommer och tar med de gamla ut på promenad och anordnar trevliga aktiviteter. Men de betraktas tydligen som olönsamma. Sen flera år finns det heller ingen terapiavdelning på Sudergården (för dyrt) och det innebär, som Kally skriver, "då får vi aldrig nåt roligt".
Jag tycker att en åldringsvård som mest handlar om förvaring är helt oacceptabel och jag bad att socialnämndens moderate ordförande Gustaf Hoffstedt skulle komma med ett svar. Kanske är en förbättring, ett mera humant tänkande på gång?
Men tystnad.
Till alla privata skönhetsråd i trakten där jag bor.
Jag har lagt nytt tak på fiskeboden!