Det är aldrig för sent för passion
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Härom veckan var jag hemma i Hälsingland, för att ta farväl av morbror Bengt. Släktens Stockholmsemigrerade stilpolis, som i många år jobbade på NK och älskade Djurgården, Glenn Miller och sitt hallonland.
Morbror Bengt stöp i det sistnämnda, 82 gammal.
På begravningen hade hans barn, några av mina drygt 30 kusiner, lejt in bygdens jazzproffs för att spela några finstämda pianoslingor.
Proffset visade sig vara Bengan - och med ens rycktes jag 25 år tillbaka i tiden, till högstadiet.
Då var Bengan min musiklärare. Bengan använde brylkräm, bar gabardinbyxor och polyesterskjortor och tvingade oss totalt Tracksberoende tonåringar att, om och om igen, lyssna på - jazz. Dels inspelad, dels live.
Bengan satte sig vid sitt piano och spelade, nästan obscent passionerat, med halvslutna ögon, hissade ögonbryn och öppen mun med njutningsfyllt mjuka läppar.
Jag minns att jag brukade bli mycket trött och mycket generad. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig skulle tycka om jazz. Någonsin.
Tack och lov kan man vidga sina sinnen. Under ett år på Skurups folkhögskola, vars musiklinje format några av landets främsta unga jazzmusiker, lärde jag mig älska jazz. I alla fall en del, som Miles Davis, John Coltrane och Herbie Hancock.
Så när jag nu såg och hörde Bengan i kyrkan, 85 år och lika passionerad som i det kvava klassrummet, blev jag alldeles varm i hjärtat. Jag ville krama honom.
Kanske inte direkt tacka, men... tja, säga att jag äntligen kan förstå, rentav själv känna den där stora passionen som i tonåren kändes så pinsamt intim.
Efter begravningen pratade vi om gamla tider. Bengan berättade hur han i sin ungdom var intensivt förälskad i en vacker flicka från bygden. Vi kan kalla henne Sara, för jag minns inte vad hon heter.
Deras romans varade i bra precis ett år - sedan flyttade Bengan till annan ort för studier. Sara ville inte flytta med och inte vänta, vilket han sörjde men förstod. Och så, under studietiden, vid en dans på Folkets park, träffade han Vera. Hon kom att bli hans fru i 50 år.
När Vera för några år sedan gick bort, ställde han in sig på att avsluta sitt liv ensam, som änkeman. Och så en dag, vid byns lilla mataffär, stötte han ihop med - Sara.
Gnistan fanns kvar, efter 60 år .
- Så kan du tänka dig, Åsa, sade Bengan och log så glittrande att kyrksilvret bleknade.
- Nu är det vi igen. Sara och jag. På gamla dar.
Passion. Man ska aldrig säga aldrig.
Tack, swinging Bengan.
Jag överväger att vara otrogen mot min märkesverkstad.
Femochetthalvtjävlatusen för att fixa handbromsen. Då får jag inte ens originalgrejer. Min moral vacklar betänkligt.
Förresten. Om du vill läsa den del av mitt kåseri som i sista stund censurerades bort av en välmenande ansvarig utgivare, så finns stycket på min i övrigt ganska sömniga blogg på helagotland.se
Bäst just nu:
Romantik. Tänka sig.
Återbesök hos tandläkare Gadd. Jag längtar!
Herbie Hancocks banbrytande "Headhunters" från 1973. Magiskt.
John Ajvide Lindqvists senaste bok, som cd i bilen. Kalla kårar i sommarvärmen, även med ac:n avstängd.