Det är dags att packa ihop och åka hem
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
hemifrån.
Mitt första boende utanför mammas och pappas trygga villa var en garderob i Stäven. Det var frostat glas i det lilla fönstret (det fanns i alla fall ett fönster!) och jag fick precis in en 90-säng och ett litet sängbord.
Lägenheten, en trerummare, delade jag med två kompisar. En Metallicatröja hängdes upp som gardin, en plansch med ölreklam på den dårhusvita väggen och inredningen var klar.
Det låter sunkigt, och nu i efterhand inser jag att det också var sunkigt. Men just då var det ett slott, en frihet så stor att den gick att äta.
Jag ska inte sticka under stol med att det festades en hel del mycket, och vi var inte alltid bästa kompisar med grannarna.
En av gångerna pensionärerna på nedre botten bussade polisen på oss öppnade Johanna dörren och skrek till konstapeln att "jag hör inte vad du säger för musiken är så hög".
Flytten hemifrån var fram till mina barns födelse den mest omvälvande händelsen i mitt liv.
Nu har ockupanterna i Göransgården handgripligen skakat liv i debatten om
boende för unga människor.
Däremot har de misslyckats med att förklara några saker. För det första förstår jag inte alla argument om att kommunen måste satsa på billiga lägenheter för ungdomar.
Det finns andra saker kommunen borde prioritera i dessa bistra finanskristider. Vård, skola och omsorg kanske?
För det andra tycker jag inte man kan kräva att det allmänna ska lösa personliga problem. Först får man ta ett eget ansvar. Till exempel genom att skaffa sig en utbildning, stå i bostadskö eller skaffa sig ett jobb så att man kan köpa en lägenhet.
Att sy banderoller med texten "Ockupera mera" är förvisso ett kreativt initiativ, men man får nog tråckla ihop ganska många om eventuella intäkter ska räcka till en månadshyra.
Att subventionera och öronmärka lägenheter är att börja i fel ände. Först måste vi se till att det finns jobb så att folk kan tjäna egna pengar för att sen kunna betala sitt boende.
Men, det är klart. Det är alltid lättare att skylla på nån annan.
Ockupanter förresten. Det är en
benämning de själva gett sig, och media har lite slarvigt hängt på eftersom vi i första läget trodde att det verkligen var ockupanter, och senare för att det är en slagkraftigare formulering än "gratis-
boende".
För det kan väl inte räknas som en ockupation om man bor med fastighets-
ägarens tillstånd?
Vad Magnus Wiman har för dold agenda med att låna ut Göransgården till folk som bygger kojor på taket av innerdörrarna är dock mer än jag begriper.
Men så har inte Wiman varit något
under av tydlighet i den här historien, för att uttrycka sig diplomatiskt.
Apropå otydlighet. Det inte varit lätt att prata med de här ockupanterna (gratisboende). Vi har fått pressmeddelanden och blivit ditbjudna. När vi har kommit dit har vi blivit utslängda och ingen har velat säga vad de heter eller velat vara med på bild.
Vid något tillfälle har nån motvilligt ställt upp på intervju. Andra gånger har vi mötts av kommentarer som "vi pratar inte med kommersiell media" och "tar du en bild slår jag sönder kameran".
Nu har några också börjat maskera sig, och då är det dags att polisen säger att "hörni, det är dags att packa ihop och åka hem".
Men det säger inte polisen, för polisen fattar att det ockupanterna helst av allt vill är att bli utburna i handbojor framför våra kameror så att de kan bli offer och martyrer.
Så då säger jag det istället, för vad det nu är värt: Det är inte roligt längre. Inte spännande. Bara irriterande och jobbigt. Ert agerande sprider osäkerhet och rädsla, och leder bara till bråk och trams eftersom ni dessutom lockar dit dumskallar som tycker det är roligt att mucka gräl. Ni kastar sten på oskyldiga och jag vill inte ha maskerade fåntrattar som låtsaspatrullerar bakom löjliga hembyggda barrikader i min stad.
Vill ni leka krig får ni göra det nån annanstans.
Packa ihop och åk hem.
Det här var inte så kul, så jag får avsluta med en lista i positiv anda. Fem roliga saker som hänt mig den senaste veckan!
1) Grabbhelg på Fårö. Vi satt runt ett bord i två dagar och drack pilsner och åt chips. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
2) Aina, treåringen, äter middag och utbrister för sig själv "Satan vad gott det var". Tack för komplimangen, men nu får jag börja tänka på vad jag säger.
3) Jag fick låna negativet till en bild från midsommardagen 1988 på mig och farsan efter att vi vunnit allmogeseglingen i Katthammarsvik. Tack Willy Larsson!
4) Löneförhöjning. Förvisso med en symbolisk summa, men ändå. Jag håller i alla fall inflationen stången.
5) En fantastisk familj ställer upp på reportage i tidningen med en historia som kommer beröra många. Snart i en GT nära dig.