Under natten till torsdagen inledde Ryssland en invasion av Ukraina.
Den ryska invasionen av Ukraina påverkar oss alla. Oro, omtanke, rädsla inför vad som vad som ska hända framöver. Bilderna och vittnesmålen från Ukraina skakar om och berör. ”Vi får ta hand om varandra” är futtiga ord i sammanhanget, men att yttra dem ska heller inte undvikas.
Som journalister tar vi i vårt yrke del av mycket uppgifter, bilder, filmer och berättelser om krig, död och elände. Samtidigt ska vi kunna förhålla oss sakligt och oberoende i vår rapportering, det får inte bli fel. Vi behöver också anta ett kritiskt förhållningssätt mot den våg av information som når våra flöden.
Statsminister Magdalena Andersson lyfte frågan om just kritiskt tänkande och desinformation under sin presskonferens på torsdagen. Hon varnade för ryktesspridning och lögner i sociala medier, men också för hemska bilder och filmer som visar just hur brutal verkligheten kan vara. Inte sällan är det barnen som påverkas mest. De är aktiva med sina mobiler i sociala medier och inte alltid tränade i kritiskt tänkande. De behöver hjälp, vuxna som lyssnar och förklarar.
När Försvarsmakten förstärkte bemanningen på Gotland med anledning av det upptrappade läget i Europa spreds rykten om att Gotland var under attack. Skolor fick agera och gå ut med information till elever och föräldrar. Min 12-åriga systerdotter på fastlandet ringde sin morfar som bor här på ön och grät. Det var för över en månad sedan, nu är läget i Europa än mer allvarligt.
Under dagen har flera dödsoffer rapporterats till följd av invasionen.
Som lokaltidning är vårt uppdrag att fånga de lokala aspekterna av invasionen. På Gotland finns personer som har släkt, vänner och starka band till Ukraina och dess befolkning. Idag intervjuar vi i GA bland annat Sergey Lutchenko, som kommer från Ukraina men som bor på Gotland, och Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna. De är närmare händelserna än vad jag är och har drabbats värre. När jag pratar om att ta hand om varandra på morgonmöten så samtalar de på skakiga telefonlinjer med vänner och släktingar som bevittnar invasionen på plats. Närmare är också journalister som rapporterar inifrån Ukraina och inte endast följer invasionen genom en mobil- eller datorskärm.
Det vi allihop har gemensamt är maktlösheten inför utvecklingen. Ingen av oss kan göra mycket mer än att ta hand om varandra, kramas, prata och hjälpa våra barn.