Det är ert fel som inte orkat bry er
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ett slarvigt, icke-konstruktivt konstaterande.
För det första, när var förr? Vilket förr åsyftas? 1800-talet? 40-talet? År 2002?
För det andra så var det få saker som var bättre förr. Åtminstone om vi snackar i ett samhällsperspektiv.
En bekant sa en gång att "det var bättre förr, fast med kabel-tv". Och det är ju ganska träffsäkert, även om det var ironiskt menat.
Vi vill ha det som förr fast med undantag för allt det som vi tycker är bra med idag. Nu kan man i och för sig diskutera vad som är så bra med kabel-tv i detta fördumningens tidevarv, men ändå. Ni fattar vad jag menar.
Och efter det senaste knivdådet i Klintehamn, med dödshugget på Gråbo i färskt minne, med knivöverfallen på Bingeby förra året och med alla de oändliga polisnotiser i tidningen som berättar om överfall och misshandel, rån och inbrott är det lätt att tänka att det ändå var - just det - bättre förr.
För när samhället utvecklas i överljudsfart, när teknologins genombrott mäts i nanosekunder har något viktigt gått förlorat på vägen. Vi har uppfunnit en miljon saker som ska spara tid åt oss, men vi har ändå haft för bråttom för att lära våra barn och ungdomar vettiga värdegrunder.
Vi har inte ens haft tid att ta knivarna från dem.
Jag blev uppmanad för en tid sen att förklara varför så många ungdomar är beväpnade idag. Jag vet tyvärr inte svaret. Kanske är de rädda? Kanske är de dumma i huvudet?
Däremot vet jag vems fel det är i nio fall av tio. Och det är självklart föräldrarnas.
När jag var tonåring på 80-talet var det populärt att skylla allt ungdomsvåld på videofilmer.
På 90-talet skyllde man på tv-spelen.
Och idag är allt internets fel.
Det är naturligtvis bara trams. Det är i de allra flesta fall föräldrarna som inte tar sitt ansvar, som inte bryr sig om vad ungarna gör, vad de tittar på, vem de chattar med, vilka sidor de besöker, vilka vänner de har i cyberrymden.
Föräldrar som inte orkar ta sig tid, som inte orkar sätta gränser, som inte vill sitta uppe och vänta, som aldrig besökt fritidsgården eller brytt sig om att bråka om den där flaskan som plötsligt försvunnit ur vinstället.
Det är erat fel, som trots att ni har mikrovågsugnar, fjärrkontroller och torktumlare inte har tid att bry er om att ge era barn vettiga värdegrunder. Som inte har tid att uppfostra dem, kort sagt.
När jag var 13 fick vi, apropå video-våld, se "Stockholmsnatt" i skolan.
Det är en film som sponsrades av
dåvarande Televerket i deras "Stoppa sabbet-kampanj" och Paolo Roberto spelade huvudrollen.
Maken till misslyckad satsning får man väl leta efter.
Det enda som hände var att horder av fjortisar stod hemma och övade sidekicks och lärde sig de mindre begåvade kommentarerna från filmen utantill.
Sen finns det också föräldrar som faktiskt försöker men ändå misslyckas, de undantag som bekräftar regeln.
Föräldrar som helt enkelt inte vet hur de ska göra, som inte kan prata samma språk som sina barn. För dem måste det finnas stöd.
Vårt sociala skyddsnät är inte särskilt finmaskigt längre. Det saknas pengar och kompetens, men om inte samhället kan kliva in och hjälpa innan det är för sent blir det också samhället som får betala tusenfalt i slutändan.
Precis som alla småbarnsföräldrar kan jag ibland ligga sömnlös av oro för mina två flickor.
Vad ska det bli av dem? Hur ska jag kunna skydda dem från allt ont som finns därute?
Hur ser världen ut när de blir tonåringar, kommer jag överhuvudtaget våga släppa ut dem efter klockan sex på kvällen?
Hur gör jag för att inte bli världens mest överbeskyddande pappa?
Jag har ingen aning. Men jag ska göra mitt absolut bästa för att lära dem rätt och fel, respekt och rättvisa.
Men jag antar att mina sömnlösa nätter bara kommer att bli fler ju äldre de blir.
Jag var i Södervärnshallen och spelade fotboll i Team Sportia Cup för några helger sedan och fick en våldsam flashback till min egen tonårstid.
Ursäkta språkbruket, men fy fan vad jag frös på den tiden!
Lättaste sättet att identifiera en tonåring är att se vem som har alldeles för lite kläder på sig i förhållande till antalet minusgrader utomhus. Och det är en av de få saker som faktiskt är samma idag som 1988.
Inga vantar, inga mössor, bara magar, tunna jackor och gympaskor.
Jag kunde inte heller klä på mig ordentligt när jag var 14 år, och det är en av fördelarna med att bli äldre - jag har insett svårigheten i att se cool ut med frossbrytningar och blåfrusna läppar.
Det är dags igen för veckan höjdpunkt -listan!
Jag gjorde en lista över kändisar jag inte gillar för ett tag sen, så då kontrar jag nu och gör en topplista över de mest sympatiska kändisar jag träffat. Det blev en skön blandning.
1) Robert Wells
2) Magnus Carlsson
3) Markoolio
4) Ozzy Osbourne
5) Jonas Björkman