Jag har genomskådat illusionen om att det blir bättre sen. Det blir det inte. Det blir aldrig bättre sen.
Så många gånger som jag tänkt att nästa vecka blir det lugnare, nästa månad. Jag kollar i almanackan: jo, nästa månad ser ganska tom ut. Men när jag väl är där är den lika fylld och kulspetskluddrad som alla andra blad.
Det blir aldrig bättre sen. Nästa vecka, nästa månad, nästa år, allt rullar på i väntan på det riktiga livet.
"När börjar det riktiga livet?" är just titeln på Fredrik Lindströms senaste novellsamling. Jag har inte läst den, men titeln är briljant.
För är det inte så för alla av oss, dagar kommer, åren går och vi går alla här och väntar på att det riktiga livet ska börja.
Det liv då vi hinner läsa de där böckerna, måla om stugan eller bara, faktiskt, andas.
Jag ger mig tusan på att det inte ens är som i reklamen, den om att vi ska bli fria och lyckliga när vi blir 65.
Egentligen är det inte någon mening med något. Det som är gjort är gjort och betyder just ingenting. Erfarenheter. Kanske. Minnen. Visst. Glömska. Så in i Norden. För så mycket kul jag antagligen gjort som jag förmodligen glömt, och vad var det då för mening med allt? Och vad ska jag med den här dagen till?
Det slår mig hårt när jag gör något som är lite roligt. Att det tar slut så fort, och sedan är jag tillbaka i det grå.
Så varför skulle jag då alls gå på bio åka skridskor äta gott och resa till Thailand (vilket jag aldrig gjort och därmed kan betraktas som ett unikum).
Jag brukar söka ro i poesin. Där finns en fristad där jag får vara ensam och omslutas av lugnet, vila i de formuleringar som står pärm mot pärm i min bokhylla.
Eller i romaner, i musik; en LP-sida symfonirock, något från uppväxten, kanske "Father and son" med Cat Stevens, en av de allra bästa sångerna om tidens obönhörliga flykt.
Almanackan fulltecknad, tider att passa, inköp att göra, vardagspussel att pussla som för alla familjer och mitt i detta förstår jag att detta är livet.
Det var ju inte så det skulle bli, hur det nu skulle bli.
När fick den röda jackan med STP-märke när jag var tolv, när jag bar mina Wrangler-jeans när jag var 15, när jag tog körtkort vid 18 och rattade min vita bubbla mot friheten…inte var det så här det skulle bli.
Det skulle vara som bäst just nu, jag skulle leva mitt liv med juni lindad flera varv omkring mig.
Inte med förhoppningen att det skulle bli bättre sedan, när nu sedan är.
Och inte är det någon mening med att fånga dagen heller. Den är ju ändå snart slut.