Jag har fyllt år i veckan och det var lika ångestfyllt som vanligt. Ja jag tycker det är ångestfyllt numera och jag tänker inte tolerera mothugg. Jag skiter i hur härligt det än är att vara både 30, 40 och 50+. Vem fan vill bli gammal? Vem fan vill dö?
Det vore ju absurt om man skulle gå runt och längta efter att bli äldre, faktiskt. Längta efter att komma lite närmare, den statistiska, döden. Och nu behöver ni inte bli arga, alla ni som är äldre än 27. För jag tror mycket väl att man kan vara lycklig och tillfreds även som äldre. Men det är inget att hymla med att ju äldre man är, desto närmare är man även döden.
Folk verkar ha så himla svårt för det här med ålder och död. Blir rent provocerade när jag yttrar minsta lilla om min ovilja inför att åldras. Jag antar att de misstolkar och tror att jag tycker synd om dem, som är äldre.
Folk gillar inte att bli satta i offerstol och det gör ju inte jag heller så jag förstår det. Men det är ju faktiskt inte det jag menar. Jag menar bara att man vill ju inte dö. När man är ung i alla fall.
Kanske går livet ut på att sakta acceptera döden? Eftersom de som faktiskt är äldre verkar så väldig tillfreds med just sin ålder, i alla fall de gånger någon yngre yppar något om ålderkris. Då nästan skryts det om hur härligt det är att vara "till åren". Det talas om ålderns vår och om hur mycket bättre allting blir sen, bara man har fått bli lite gammal.
Men så nämner man det här med döden och då ryggar alla, kollektivt.
Ingen vill tänka på döden, än mindre prata om den. Jag tänker på döden nästan varje dag jag! Jag talar även obehindrat om döden. Jag har inga problem med döden, förutom det faktum att den en dag ska drabba mig eller, ännu värre, de jag älskar innan jag själv har fått dra.
Jag har ett donationskort i plånboken, jag har fyllt i Vita arkivet och jag har skrivit otaliga listor med instruktioner på allt från sång-val till begravningen till hur eventuellt arv ska delas ut. Alltid redo, kan man säga. För döden.
Inte rädd för döden. Längtar inte efter den, oroas över att åldras, men hymlar inte med att den en dag ska drabba även mig. Precis som den ska drabba alla andra människor på jorden.
Ändå är döden ingenting det ska pratas högt om. Och om man gör det, ska det vara med respekt. De som ligger inför döden däremot, de gamla och sjuka, är de människor som vi behandlar med minst respekt av alla. De vi gör nedskärningar på. Låser in om nätterna. Lämnar ensamma. Nej. Inte är det konstigt att man inte vill åldras.
Jag lyssnade på ett alldeles fantastiskt sommarprat av Tina Jansson på webben häromdan. Tina är en kvinna i 40-årsåldern som sedan fyra år tillbaka lever med den dödliga sjukdomen ALS.
Här kan man snacka om helt andra perspektiv på det här med både döden och livet.
Tina kan inte gå, inte äta, inte röra på sig och numera inte heller andas själv. Men hon lever i alla fall. Och hon pratar om vad hon skulle göra om hon blev frisk en dag. Hon skulle till exempel krypa in under sin mans täcke på morgonen när de vaknade. Cykla. Äta knäcke-
bröd. Hon har knappast tid att gå runt och vara rädd för döden, än mindre ha ångest för eller hymla med den.
Det bästa med sommarpratet är då Tina berättar om hypokondrin hon hade, innan hon fick ALS. Hur hon är glad åt den, eftersom den lärde henne att leva mer i Nuet.
Är man ständigt medveten om döden, lever man med den i åtanke mest hela tiden, blir man även tvungen att leva mer i nuet.
Ta vara på de små stunderna. Och det är ju precis det som jag gör.