Det är inte vi som glömt bort Adelsgatan
Foto: Tommy Söderlund
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag skrattar åt Adelsgatan. Handlarna på Adelsgatan tycker att det har blivit så konstigt dött där på senaste. Nu vill de ha en galleria som kan locka dit lite folk. En artikel i GT har man fått till, om hur man ska göra för att åter föra livet till denna gata. Ingenstans i artikeln står det om varför man tror att det blivit som det blivit på Adelsgatan.
Där finns ingen självrannsakan eller ens försök till analys om varför den tidigare så populära gatan nu blivit till ett dödens väntrum. Det skrattar jag åt.
När jag gick på gymnasiet, för cirka sex år sedan, hängde vi mycket på Adelsgatan.
Framför allt på krogen på gatans södra del, som då stod för både bra musikklubbar och god mat. Vi fikade på Bullbodi varje onsdag. Handlade i den mysiga lilla butiken Kalk som fanns där en kort period.
Vi sprang givetvis i de flesta affärerna, men dessa minns jag mest. Man hängde på Adels, helt enkelt.
Nu för tiden är jag ytterst, ytterst sällan där. Och om jag är där är det för att springa in på någon av kedjorna som finns i gatans södra ände.
För några veckor sedan skrev jag helt kort om de kassa öppettiderna som Visbys butiker håller sig med. Några dagar senare skrev Lena Bertholdsson och company en insändare och undrade varför jag var så surig. Faktum är att jag inte är särskilt surig alls, utan mest bara hånfull.
Ja jag blir hånfull när jag läser om butiksägare som ledset undrar varför ingen vill komma till deras butiker längre. Som ordnar en marknad och tror att "nu kommer de nog ihåg oss igen". Det är liksom inte som att vi konsumenter har glömt bort Adelsgatan.
Det är bara så att vi skiter i att gå dit. För det är dåligt där. Dåligt med parkering. Dåliga öppettider. Betänk att de flesta slutar att jobba runt 17. Butikerna stänger vid 18.
Man har inte tid att ströva runt på något jäkla Wisbyströv när Wisbyströvet aldrig har öppet. Man får springa. Och det orkar folk inte. I stället åker de hem, käkar middag, lägger sina barn och sedan åker mor eller far iväg till Ica Maxi och handlar den där presenten till gammelmormor. Ty där kan man nämligen ströva i frid och ro ända till 22.00. Varje kväll.
Sen kommer då lördagen! Denna ljuva dag! Man vaknar. Ligger och drar sig lite medan barnen glor på morgonbompa. Äter sen frukost. Duschar. Klär på sig själv och barnen. Klipper gräset. Åker och tankar. Kommer ner på stan fram emot sena eftermiddagen. Man är sugen på lördagsströv! Men då är Strövet stängt! Ty det stängde klockan 16 och vissa redan vid 15. Man får välja mellan Coop eller Åhlens. Och det funkar ju det också. För konsumenterna. Men kanske inte i längden för butiksägarna i de mindre butikerna?
På söndagen, ja, då har allting stängt. Återigen förvisas man till de större kedjorna som håller öppet i alla fall några timmar och sen får man åka hem. Det är så fint och kristligt av butiksägarna tycker jag!
De vill verkligen att vi ska vila om söndagarna! Inte konsumera utan tänka på barnen i Afrika. Helst gå i kyrkan. Vara ett med Jesus Kristus. Så fint.
Med jämna mellanrum får jag mail ifrån folk som stör sig. Som stör sig på att jag svär så in i helsicke här i krönikan. Ja för det gör jag ju sannerligen. Kommer ni in till mig på jobbet och tar ett snack med mig personligen kommer ni även att märka att jag svär rätt mycket när jag pratar också.
Jag svär även inför mina barn och jag säger inte till dem om de råkar svära, bara vid de allra grövsta orden. Med svärord uttrycker jag mig. Med svärord uttrycker vi väl oss alla då och då? Och jag har ingen lust att sitta här och göra mig till med förnäma ord. Det är inte jag.
Vore det artiklar jag skrev skulle jag naturligtvis plocka fram det där fina språket, för jag har det också (MVG-barn som jag ju är/var). Men de här texterna är personliga och jag vill att det ska synas/höras att det är jag.
Hoppas ni står ut ändå.
Puss på er.