"Det är magi att elda på den brinnande biten"
2010. Låter märkligt, som en titel på en roman skriven förr i tiden. Med en kvart kvar innan helvetet bröt löst på himlavalvet insåg jag att kaninburen stod fel.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu körde jag ut säckkärran i snödrivorna och den grå kaninen fick en skakig resa till ett lugnare hörn av trädgården. För allra sista gången avfyrades raketer också från mitt hem. Allt sånt idiotiskt är numera uppskjutet. Vi övergår till thailändska papperslyktor. Det är magi att elda på den brinnande biten, se lövtunnt papper veckla ut sig och känna suget och lyftkraften i fingertopparna. Plötsligt släpper man. Även om man helst av allt skulle velat följa med. På några få sekunder stiger elden. Som i sagornas värld följde stora barnaögon lyktan med blicken. Den anslöt sig till en armada av andra lyktor. I snöyran försvann de ut över Romaslätten. Jul och nyår ska vara fröjdefulla, för kanin och alla oss andra.
Jag har haft jullov, med familjen. Helt underbart. Och så välbehövligt. En jul utan stress och måsten. Där man kan komma nära sig själv en stund. Inse sina fördelar, och fel och brister. När jag är hungrig och ska koka pasta räcker det till ett helt kompani. Sugen på jul for vi ut i skogen i Romatrakten och kom hem med en gran som kunde räckt till Stora torget. Lite knipsande med sekatören så gick den in i vardagsrummet, och man kunde faktiskt få plats att se på tv också. Även om jag föredrar radion. Lisa Syrén och jag har ätit frukost vid radioapparaten i köket. Smulorna avborstade från den röda julduken, morgonkaffe i Stinas skira turkosa muggar. En näst intill karamelliserad pepparkaksgris. Frid i sinnet, med behov av påtår.
Inför julen plitades önskelistor vid köksbordet till den tomte som alltmer betvivlas. Äldsta dottern, som är hästtokig, önskade sig ett hästtäcke. Ett sådant där som ska ligga på hästen när det är kallt. Hon ville ha ett själv som täcke. Barn är smarta, knappt hade hon brett ut täcket på sängen förrän hon glatt konstaterade att "Nu kan jag ju skaffa en häst, jag har ju redan täcket". Håhåjaja. När man själv vuxit upp med en iller, akvariefiskar, eremitkrabbor, vandrande pinnar, getter, gutelamm, fasaner, ankor, höns, kaniner och en papegoja är det svårt att motivera ett nej. Jag bävar för kommande önskelistor till tomten. Han kom inte i år, men högen under granen var inte mindre för det. På återvinningen efter årets konsumtionsfest konstaterar jag att det som vanligt är kartongerna som varit roligare än själva innehållet.
Snön faller och SMHI spår ännu mer kyla. Naturen bäddas in under täcket och allt blir vackert. I skidspåren vid Vok-stugan, på 2,5 kilometerspåret i de små kurviga backarna, kom barndomen tillbaka. Nioåringen framför mig kämpade i uppförsluten och böjde på knäna nedför. Precis så var det. Min farfar hade grön parkas, rinnande näsa och en frusen apelsin i fickan. Han älskade skidåkning. Och tog mig med ut, för ut skulle man. Med honom fick jag göra allt det där farliga och såga tallar med motorsåg. Man ska vara beredd, men inte rädd. Rädslor är hemska och borde inte gå i arv.
Har man isdubbar är det ingen fara. Isarna har lagt sig och markägarna i Lojsta är sams. Vi löste fiskekort och klev ut genom vassen. I första hålet small det på en gång, en fet gädda slet av linan på direkten. Kvicksilvret sjönk och min barndoms pimpeltävlingar på Fride träsk kändes som i går. Minusgraderna kröp ned mot tio och nyborrade hål frös igen medan man såg på. Lunchsalladen förvandlades till ishavssallad, där kikärtorna blev hårda som hagelkulor. Men vad gör väl det. När vintern är så här är den helt underbar. I väntan på tö och nästa sommar.