Det är med sorg jag ser dem försvinna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var där vi var när vi köpte vår första cd-spelare, en Technics. Jag har den kvar än. Jag fick behålla den när vi separerade, när kärleksbubblan sprack.
Förra veckan skrev jag att jag blivit med dator och nu har all världens musik bara några klick bort om jag bara lär mig hur man gör.
Men jag skrev också om känslan, den känsla det var att handla lp-skivor, då i en annan tid.
Det var i Västerås, på hösten 1991, jag konverterade från vinyl till compact discs.
Jag minns hur man sa. De kommer aldrig att gå sönder, de kan aldrig repas, så lite vi visste, eller hur?
Det var samma sak då som nu, med internet: plötsligt fanns allt. Allt.
Jag tänker på linser, kikärter, aubergine och te och att det var kyligt i rummet men varmt under täcket och att Trance Dance och "You’r gonna get it" var överallt runt om oss.
De borde K-märkas, alla skivbutiker. Hur man stått där och bläddrat och läst på konvoluten. Nu försvinner de, en efter en och det är med sorg jag ser det ske.
Den lilla second hand-affären i Västerås låg direkt till vänster efter en bro. Den var som en övergödd godisaffär, där fanns inget stopp.
Dagen efter Trance Dance-chocken, första låten jag hörde på cd, cyklade jag dit och kom hem sen med mina första köp: En Sparks-samling, The beast of Alice Cooper, Magnus Ugglas "Vittring", George Thorogood och "Then there were three" med Genesis. Vem som nu bryr sig.
I början blev det mest titlar jag redan hade på vinyl. Jag har funderat på varför.
Jag lyssnade till dem sen med nästäppa och kittlande hals för det var frodiga förkylningstider och mörkret föll över Kronvägen och hon jag ännu var tillsammans med var på sitt jobb men jag hade inget just då, jag var mitt emellan två vikariat, ett jag lämnat i Göteborg och ett som skulle komma, i Visby, så därför bidade jag tid där bakom isrosorna.
* * *
Hon var frilansjournalist. Gjorde mycket åt radion och sålde in sina idéer från den telefon som stod precis utanför vår toadörr. Hon blev alltid tokig när jag spolade precis när hon satt och förhandlade.
Det går att bygga små skyskrapor av cd-fodral, modeller av New York eller de fem hötorgshusen som står som trumpetstötar i Stockholm city och det finns de som tycker att jag alltid skriver om musik.
Det är inte sant.
Men i dag gjorde jag det.