Det är morsorna som gör julen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ovanpå det har det ekat ovanligt tomt på våra konton (kanske låg det någon mening bakom att vi skulle drabbas av magsjuka och ovilja till mat just nu!) och ja, julen har mest känts som en enda stor börda.
Då är det tur att jag har en sådan mamma som jag har.
En förmiddag kom hon hit och ställde sig och strök alla våra julgardiner. Strykjärn hade hon med sig hemifrån, då hon känner oss och vet att vi faktiskt aldrig stryker i den här familjen.
En annan helg lagade hon till en god kötträtt (jag har varit vegetarian sedan jag var 15 och har aldrig lärt mig att laga till kött) åt min sambo, som hon kom hit med.
Så tog hon med sig vår dotter hem till sig och jag kunde fixa klyftpotatis och andra goda saker och överraska min käraste med god mat och ett dygns vuxentid.
Hon ordnade med paketkalendern och kom med 24 små inslagna paket åt vår dotter. Hon lånade ut kavel och kakform. Hon köpte oss en elvisp. Ibland förde hon över en tusenlapp till mitt konto, utan att knappt nämna det.
Hon tog med mig till Rusta och lät mig handla onödiga julsaker som disktrasor med julmotiv och kylskåpsmagneter i form av tomtar och renar på hennes bekostnad. Sånt där som jag älskar, men inte skulle ha haft råd med i år.
Dotterns farmor och farfar finns där de också. De lånar ut bil och bensin till mitt övningskörande, köper vinterstövlar åt dottern, bjuder på mat och skickar med matlådor hem, är barnvakter. Som tack smittar vi ner alla med magsjuka. Ändå fortsätter de att komma förbi, att barnvakta och pyssla om.
Jag tänker att jag och min sambo nog har fått de allra bästa föräldrarna på jorden.
Efter att, förra året, ha spenderat hela julhelgen i bilen, åkandes fram och tillbaka mellan våra familjer och släktingar, fick vi nog och nu är det bestämt så att våra familjer ska komma hit till oss på julafton.
Vi blir nio personer och då fattas ändå några. Mamma och jag har pratat i telefonen minst två gånger varje dag hela december. I år ska ju jag för första gången inträda hennes roll som Den Heliga Julemodern.
För trots att jag kämpat emot det, så har insikten kommit smygande över mig, om att det är morsorna som gör julen. Mor bakar. Mor städar. Mor tar reda på vad alla önskar sig och behöver. Mor handlar julklappar. Mor sitter uppe och slår in paket och rimmar. Mor pyntar. Mor skapar mys och magi. Mor ska kard u spinne.
Jag har lite ångest för den där rollen som Den Heliga Julemodern. Jag har ju så mycket att leva upp till, då min egen mamma alltid ordnade de allra mest magiska barndomsjularna när vi var små.
Det var fakesnö på fönsterrutorna och det luktade såpa och syltkakor. Det var klappar och ringdans och glädje och ljuvaste frid.
Med dessa magiska jular i minnet och med en sådan enorm tacksamhetsskuld, man inte riktigt vet vart man ska göra av, så ville jag köpa min moder något extra fint i jul. Gärna en resa till solen eller biljetter till något spännande kulturevenemang.
Men ganska många av kronorna på mitt konto kommer ifrån hennes, så det känns lite konstigt, ja, rent av dumdristigt.
När jag går på östercentrum, slår mig ändå tanken att det ju varken är pengarna eller de nyinköpta sakerna hon kommer med, som glädjer mest. Nej. Det är de där innerliga små gåvorna. Som blandbandet med min barndoms julmusik som hon spelade in och gav mig.
Eller grönsaksgratängerna som hon, då och då, stoppar in i min kyl. De gamla julgardinerna, fyllda av nostalgi, som jag fick ärva. Paketkalendern, som min mormor en gång sydde, med alla de små paketen till mitt barn.
Den där gamla tomten som hon alltid var så rädd om, som man kan vrida upp och så promenerar han över köksbordet, den fick vi!
Och all tid som hon ger oss!
Alla telefonsamtal. Alla skrivna sms. Alla fredagsbesök. All barnvaktstid.
Och jag tänker att det finaste jag kan ge henne är detsamma. Kärlek och omtanke och tid.
Så det får du, lilla mor, av mig. Tillsammans med en flaska rödvin och mitt innerliga tack.
God Jul på er