4 februari
Samma sak varje år.
Jag känner det direkt när jag tidigt på lördagsmorgonen, klädd i morgonrock och med bara fötter i träskor, går ut för att mata höns och småfåglar.
Någonting i luften, någonting med ljuset, någonting i fåglarnas kvitter, någonting i de lätta morgondimmorna över viken. Jag vet att det är för tidigt att ropa ”Vår!”.
Men ändå, någonting är det.
Brukar läsa Dagens fråga på helagotland.se för att se om jag tycker som de flesta. Det gör jag för det mesta. Till exempel ”Köper du halva-priset mat i affären?” 87 procent svarade ja (Det gör ingenting att det är kort datum) och 13 procent nej (Det känns ofräscht).
I Sverige kasserar matvaruindustrin årligen 540 000 ton mat och i USA förstörs drygt 25 procent av alla matvaror. Nu senast köpte jag gotländsk oxfilé och chorizokorv med kort bästföredatum för halva priset.
Ofräscht? Skitsnack!
Jag hann bara med två skidtävlingar vid Grumpe skidstadion i Vamlingbo innan snön försvann. Synd, för jag hade precis börjat få ordning på glidet och diagonaltekniken när varmluften från söder svepte in.
Den sex kilometer långa maskinpreparerade slingan är inte att leka med. Spåret startar med en minst tjugo meter lång mördarbacke, slingrar sig fram över öppna fårbetesmarker, på små skogsvägar, längs dikesrenar upp mot stora vägen och tillbaka ner mot det gamla fiskeläget vid Grumpe.
Jag öppnade i rasande tempo, gick ”in i väggen” i halva startbacken och blev tvungen att stanna på krönet och vila i flera minuter. När jag sen försökte ta igen förlorad tid åkte jag fel och hamnade bland en mängd jordbruksredskap på en gårdsplan nära Vamlingbo kyrka.
Vid nästa dags tävling tog jag det lugnt i backen, undvek gårdsplanen och behövde bara stanna och vila fyra gånger. Däremot missade jag själva målgången vid foten av mördarbacken. Jag fick inte stopp på skidorna, forcerade i hisnande fart en elektrifierad lammgrind (elen var avstängd), korsade landsvägen och plöjde en lång korridor genom snårskogen på andra sidan.
De följande två dagarna nöjde jag mig med stillsamma motionslopp för 73-åringar, med obligatoriska stopp för apelsinätning, vattendrickning, andhämtning, samtal med mötande damer med hund och säker promenad med avtagna skidor nedför backen vid målet.
Sen kom tövädret.
Eric (med c) Gadd gick vidare till ”andra chansen” i Melodifestivalen. Jag skulle nog aldrig ha nämnt det om han inte varit född på Gotland och Erik (med k) Gadd, hans morbror, inte varit annonschef på Gotlänningen. Erik (med k) var också en populär underhållare och hans monolog om Klintens brandkår var en klassiker på den tiden.
Jag ringde en gång upp honom och frågade hur det var att ha en berömd systerson. Han svarade:
– Eftersom jag är den ende Erik Gadd i telefonkatalogen, så blir jag ständigt väckt av unga damer som vill snacka med den berömde sångaren. Eric har erbjudit sig att bekosta ett hemligt telefonnummer åt mig, men jag tycker inte det behövs. I min ålder skall man vara glad om man blir väckt av unga damer mitt i natten.
Lördag eftermiddag gör jag en kort promenad längs stranden för att se om isen försvunnit, så att jag kan börja vada ut mitt laxnät.
Isen ligger kvar. Kanske blir det inget vårfiske förrän framåt påsk. Fast det kan också gå fortare.
För det är någonting i luften.