Visst tittade jag på Melodifestivalen med mamma och pappa som barn. Men framåt tonåren hände någonting. Jag började bygga upp en avsky mot festivalen. Den blev töntig, och dålig musik var det också.
Kanske färgad av min pappa som trots att han följer tävlingen berättar varje år att det "minsann inte går att tävla i musik", "det blir bara sämre och sämre" och "det här skulle jag aldrig lyssna på på Spotify".
Men när jag nu som vuxen tittar i backspegeln ser jag tydliga tecken på motsatsen, som bit för bit plockar ner fasaden min pappa byggt upp kring hans relation till schlagerfestivalen.
För det finns artister som är undantagna hans påstådda motvilja. Nanne Grönvall till exempel. Mest för att pappa en gång för många år sedan såg Nanne i Täby Centrum – och deras blickar möttes. Så hon är "jättebra".
För att inte tala om hans spellista på Spotify vid namn "mellomyslistan", som innehåller inte mindre än 335 låtar.
Jag minns även ett tillfälle i mina tonår, då mamma och pappa blev bortbjudna till några vänner som kvällen till ära hade gjort ett melloquiz. Pappa suckade och pustade. Det som är så dålig musik, som han inte kan någonting om. Vem tror ni vann – ganska så överlägset dessutom?
Sedan blev jag äldre och träffade Elin. Elin som har en kompromisslös kärlek till Melodifestivalen. Hon synade mitt hat direkt. Sedan omvände hon mig sakta och metodiskt under några års tid. Lockade mig med mousserande vin, olika ostar med fikonmarmelad och smittade mig med hennes glädje och positivitet. Nog har både arv och miljö spelat in för min kärlek till festivalen.
Numer bokar jag en Stockholmshelg för att få titta på finalen tillsammans med Elin och andra vänner. Jag har beställt en paljettkjol med expressfrakt, det dricks bubbel, äts ostbricka och förs ett mycket detaljerat protokoll över respektive melloakt (och ja, visst har pappa och jag tät kontakt under kvällen och utbyter betyg). Ibland förekommer även konfettipynt och glittriga pompoms. Vinner rätt låt flyttas bordet och vardagsrummet förvandlas till dansgolv. Och jag älskar det.
Titta, titta inte, det lägger jag mig inte i. Men ni som känner er tvungna att offentligt deklarera er avsky för mello – det är inte mello som är töntigt, det är ni. Det är så mycket roligare att bara acceptera det för vad det är, och gå all in.