Det finns de som tycker att jag blivit tråkig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När hon jag bor med fick se den blev hon smått rädd för sitt eget omdöme:
- Helt obegripligt att jag blev kär i dig som du såg ut, som hon sa.
Det finns de som tycker att jag blivit för jädra tråkig. Att jag aldrig hänger på och att jag ingenting vill längre.
Tobbe, min gamle vän, var på ön och ringde ut mig på en pilsner men jag sa nej för jag hade så mycket att fixa, skulle prova skridskor på barnen och rensa upp i hallen.
Det fanns en tid då jag inte precis var nödbedd att gå ut på lokal, då jag kom att tillhöra inventarierna på mitt stamlokus och satt där och skrev dikter.
Då vi skålade i armkrok och sjöng i stämmor till Oasis och levde among the creatures of the night, som i den där 80-talslåten med jag tror det var Laura Branigan. (Jo, det var det, jag har googlat).
Allt det där är bara minnen nu, saknat av ingen. I alla fall inte av mig.
Det var kul när det varade, men det livet är förfluten tid utan lockelse för den jag är i dag.
Jag HAR inte blivit tråkig, jag bara prioriterar på annat sätt än i den gamla tiden.
För jag älskar att grotta ner mig i soffan hemma en lördagskväll, med mjukisbyxor och Helly Hansen-tröja och sitta där med hon jag bor med och barnen. Senast såg vi dvd:n "The best of Dag-Otto" och skrattade i kapp.
Buskis så det brinner men mitt skamfilter har vittrat sönder så jag står för allt jag tycker om. Allt.
"Du får gå på krogen om du vill" säger hon jag bor med ibland.
Och så skrattar vi båda två för vi vet att det inte kommer att hända för vi är klara med det där.
För ska jag på party vill jag ha barnen med mig, det blir så mycket roligare då.
Livskvalitet för mig är vardagen. Att tjata på att läxor ska göras. Att bygga med lego. Att fläta en nattfläta på en som snart fyller sex. Att sällan ha tid för sig själv.
Att vara mitt i det där så mycket och så länge det går. Att vara hemma.
Och nu är det en till som skriver om barn i bladet, tänker du, men det här är min verklighet nu och den jag vistas i.
Ibland hoppas jag på miraklet att just våra barn ska vara rätt små och kramiga i alla tider och jag ska förbli ungefär som jag är nu.
Men med sorg och förnuft vet jag förstås att det inte blir så. Att det här är tid som går, springer, nej, rusar. Det kommer andra tider sen och de blir nog bra men den här kommer aldrig åter.
* * *
Men Tobbe sa att det var lugnt. För han vet hur jag är. Någon dag senare kom han hem och åt pepparkakor och drack julmust istället.
Det är något att ha, det.