Det finns inga avstånd i Visby era latmaskar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men ändå. När jag var liten åkte man inte buss.
Det var inte så att man åkte buss ibland, någon gång hit eller dit. Man åkte inte kollektivt alls. Varken jag eller mina kompisar visste var bussarna gick från eller till.
Jag bodde i stan, på Furulundsgatan, och jag cyklade överallt. (Utan cykelhjälm också, men det är en parentes).
Jag spelade ishockey i ishallen och cyklade dit med hockeytrunken på pakethållaren. Jag cyklade till fotbollsträning och tennislektioner, jag cyklade till kompisarna på gamla Terra Nova och i Pilhagen. Jag cyklade till och från Myrans fritids.
En sommar mellan trean och fyran cyklade jag till och från Norderstrand varje dag eftersom min kompis bodde i husvagn där.
Nu anar ni nog vart jag är på väg, och det är alldeles riktigt så att jag tycker beslutet att dra in Bussiga kortet i Visby är helt rätt. Jag lyssnade på de politiska ungdomsförbundens lite desperata (och, som ungdomsförbundsretorik så ofta är, lillgamla) argument och ville bara ropa till bilradion att "latmaskar, det finns inga avstånd i Visby!".
För det finns det inte. Det är verkligen inte långt nånstans. Det finns inte ens backar, om man inte ger sig ned till hamnen. Det enda som finns är motvind, men det har ingen dött av.
Om det sen är så att det finns en massa curlingföräldrar som tycker synd om sina ungar och hämtar och lämnar till aktiviteter som ligger 900 meter hemifrån, ja då är det väl deras problem.
Lata föräldrar ger lata barn.
Min pappa cyklade med mig till fritids och hämtade mig där med cykel när jag ännu inte lärt mig hitta själv, sen var det bara att trampa hemåt på egen hand.
Att ungarna gärna vill använda bussarna som värmestuga och åka planlöst fram och tillbaka mellan ingenstans och ingenting kan jag förstå. För att drälla planlöst mellan ingenstans och ingenting hör ungdomen till, men kom igen nu, ni kan lika gärna gå. Eller cykla.
Dessutom mår ni bra av det. Kondition.
Vilket är värsta feta bonusen, för att uttrycka sig begripligt.
Dags för avdelningen "lite av varje":
1) Jag blev avtvingad mina kängor i säkerhetskontrollen på Bromma häromveckan och blev sur.
Jag muttrade nåt om att "hoppas nu ni hittar AK5:an jag gömt i skorna".
Det skulle jag inte ha sagt för herre min je vad arg den humorlöse säkerhetskillen blev.
Jag trodde det var uppenbart för alla, även säkerhetsvakter, att en AK5:a inte får plats i ett par skor, men jag hade tydligen fel.
För övrigt är säkerhetskontrollerna en anledning att ta båten. Snart får man vara glad om man får behålla kläderna på.
2) Om det kommer mer snö börjar jag gråta. Ärligt alltså, det är inte roligt längre.
Det är så deprimerande kallt och bistert och vitt och jobbigt allting att man undrar var den där växthuseffekten blev av.
Det skulle ju bli varmt? Isar skulle smälta och världen svämmas över i ett enda klimatförbistrat, och varmt, harmageddon?
Var allt bara en bluff?
I det här landet behöver man ingen snorkel till sin bil för att den ska fungera, man behöver snökedjor och fyrhjulsdrift.
3) Men vi har i alla fall bastu. Guds gåva till mänskligheten.
Svärfar byggde den under protest när vi renoverade badrummet, han hävdade bestämt att den skulle förvandlas till förråd fortare än kvickt.
Men utan bastu hade jag inte överlevt den här fimbulvintern.
4) Klargörande. Jag har fått en del synpunkter på att jag kallar min Volvo för nittifyrfemma. Nioförtifemma ska det heta, hävdar vän av ordning.
Men det vet jag väl!
Det är polaren Picken som envisas med att konsekvent kalla alla Volvos på det här sättet, och erkänn, det låter enormt bonnigt. Så jag kommer att fortsätta med det.
Får jag någon gång råd med en V70 blir det alltså en vesjunolla.
5) Krönikekollegan Magnus Ihreskog skrev om smeknamn häromsistens. På GT kan vi ibland ha en laguppställning som består av Highlander, Skuggan, Big Mike, Tetris-Lasse, Gubbskinnet, Boffmeister och Boba.
Själv går jag under namnet Lallaren. Men det kan jag leva med.
Veckans lista! Den har ni egentligen redan fått men här kommer en kortare variant.
Fem idrotter jag aldrig skulle titta på frivilligt om det inte vore OS, för då är allt med svenskar i startfältet intressant.
1) Curling.
2) Skicross.
3) Skidskytte.
4) Konståkning.
5) Skridsko.