Tack och lov att vi inte bor i det soliga Spanien för vad hade vi då att prata om? Fotboll? Flamenco?
Att tala om vädret avfärdas ofta med en fnysning och kallas yta och kallprat, men vad är vädret om inte något att just tala om.
I går, under stormbyarna, kröp bilarna fram längs Norderstrand igen för att se det makalösa, fantastiska. Jag var där också, jag tog förmiddagens träningspass innan kvällsjobbet längs cykelvägen; dånet i öronen, vindstötarna som knuffades, vågskummet som stod som plymer de långa bryggorna.
Så fascinerande det är, så mycket väder vi har runt om oss. Dessa otämjbara urkrafter som urholkar sten och får hela skogar på fall.
Francis Rossi i brittiska rockgruppen Status Quo sade, när jag intervjuade honom inför konserten på Gutavallen härom året, ungefär:
- Jag tycker om Sverige, det är som England, ni har väder. Jag gillar regnet, blåsten och solen ibland.
Så härligt sagt, det kunde varit mina ord.
Det finns få saker som för människor mer samman, lockar fram fler leenden, skratt och hjälpsamhet än ett totalt jävla störtregn.
För då, just då, sitter vi alla i samma båt, eller snarare: står under samma trasiga paraply.
Och se på ditt jobb eller det sammanhang där du rör dig. Finns det någon som kommer in sjöblöt av regn utan ett skratt, utan att söka andra blickar. Visst är det härligt.
På riktigt, alltså. Härligt på riktigt. Jag uppskattar så klart inte heller alltid ett oväder, det kan komma olämpligt och ställa till krångel, men se alla trädgårspartyn där man plötsligt fått fly under tak - så festliga de blivit.
Vi har smhi:s sajt bland favoriterna på datorn, jag missar ogärna vädret på tv eller i P1, jag älskar sjörapporten: Arcona, Pite rönnskär, Gustaf Dahlén, jag tittar vanemässigt på termometern på köksfönstret varje morgon.
Nej, tack och lov bor jag inte i det soliga Spanien. Jag har vemodet i mig, den svenska folktonen, från härliga vintrar och somrar också, från mörkret som drar in och från halkiga trottoarer och slitande vindar.
Och jag älskar den tonen, den jordiga tonen, alla dikter jag läst som luktar mull och spirande färgring.
Det dånar ute när jag skriver det här, trädens kala grenar, som asiatiska skrivtecken mot en ljusnande himmel, böjer sig som i bön, snön drar sig tillbaka, solen gläntar fram och jag har inget, ingenting, att klaga på.
Och snart sker undret än en gång: fåglarna sjunger oss yra, knoppar brister, träden får blad och det är som första gången, som om vi aldrig sett det förr; så fascinerande och storslaget, vår nordiska gåva.