Det finns många Kristinor därute
Foto: FLT-PICA
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
In i det sista tänkte jag låta Uffe lägga in någon klämmig annons på den här platsen istället, så att jag lugnt kunde återvända till min säng. Men sedan ångrade jag mig.
Bara en gång har jag uteblivit från er på lördagarna och det var när min man var i Finland en vecka och jag var ensam med barnen. Genom sjukdomar, förlossningar, bröllopsdagar har jag funnits här för eder. Inte ska väl en sjukdom få knäcka mig så lätt?
Idag, torsdag, låg jag i sängen till klockan 15.00. Jag har läst ut Nybyggarna. Som ju inte alls är en del i någon trilogi, som jag skrev för ett par veckor sedan, utan en tetralogi. Det är ju fyra böcker om utvandrarna! Och hundraåringen som jag dissade, inte hoppade han väl ut genom något fönster! " Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" heter den ju, boken. Där hoppades sannerligen ingenting.
Trots att jag läst böckerna förut så förtrollas jag återigen av dem här, i min sjukdomsbädd. Wilhelm Moberg, han skriver minsann inget "skit". Nej han skriver ord som "dagningen" och "gack".
Robert, brodern vars guld blev till sand, har nyss dött och nu går jag Kristinas död till mötes. Lilla Kristina som aldrig blev riktigt lycklig där borta i Amerikat. Ach och ve.
I feberdimmorna slår det mig hur lika vi är, nybyggarna och jag och min man. Trots att det skiljer över 150 år emellan oss så finner jag att Kristina och Karl Oskar går och funderar på i stort sätt samma saker som vi. Livet, Gud(run), döden, barnen, framtiden. Liksom för oss så är för de det allra viktigaste barnen. Barnens framtid. Att säkra den. Den stora skillnaden oss emellan ligger väl då mest i arbetet vi utför. De jobbar så in i helsicke, nybyggarna. Sida vid sida, man och kvinna.
Det som slår mig och fascinerar mig är hur deras arbete värderas. För dem är det så självklart att Kristina sköter barnen, hemmet, lagar maten, ystar osten, mjölkar korna. Och Karl Oskar jobbar med marken, fäller träden, plöjer åkrar, skördar majsen. De har, ut efter vilket kön de fått mellan benen, sysslorna uppdelade mellan sig och det funkar så fint. Det funkar så fint därför att bådas arbete värderas lika högt.
Karl Oskar vet så väl att Kristina sliter och kämpar likväl som han. Innan han köper en häst åt sig själv väljer han att köpa en järnspis åt Kristina för att underlätta hennes tunga arbete. Och Kristina vet så väl hur trött Karl Oskar är efter sina långa arbetsamma dagar ute på åkrarna att hon ser till att ha maten på bordet när han kommer in.
Kristina behöver alls inte "tuffa till sig" och lära sig hamra och snickra för att bli värderad lika högt som Karl Oskar inom äktenskapet.
Och jag tänker att hade det fått förbli så, så hade kanske aldrig kvinnorna tröttnat. Men någonstans gick det ju uppenbarligen fel (och hade väl gjort för länge sedan egentligen, men det låssas kanske inte Wilhelm Moberg riktigt om, eftersom han ju är en man han själv) och allt som ansågs som "kvinnogöra" blev bara fult och mindre värt.
Och idag får kvinnor gå kurser för att lära sig att bli lika tuffa och självsäkra som männen för att sedan kunna leda företag och styrelser. De måste lära sig att bli lite mer som män, för annars funkar det inte. Och på 70-talet sjöng feministerna "åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras". Och jag undrar bara varför? Varför ska männens rösttonläge vara normen? Varför skulle vi höja våra röster? Varför i helvete kunde inte de sänka sina?
Och jag tänker att Karl Oskar, det var en fin karl det, inte helt olik min egen faktiskt. Snäll och stark och arbetsam. Jag själv är inte ett dyft lik Kristina och det är jag ganska glad för, ty jag vet att det ännu finns många Kristinor där ute.
De ägnar kanske inte kvällarna åt att sitta vid spinnrocken utan snarare åt dammsugaren. Dammtrasan. Diskbänken. Planerande. Packning av dagisväskor. Själv ägnar jag mina kvällar åt betydligt fridsammare saker. Själavård och vila. Och Karl Oskar här bredvid såklart.