Mitt i kräksjuketiderna kom morsan in till stan en dag. Lagade lite mat. Muntrade upp oss lite. Hon gör så när hon tycker att det behövs. Ibland tar hon med sig mormor också. Då blir det lite festligt. Vi fikar fint, åker till Linds och så händer det att vi kör en sväng genom Godmans tvättautomat också.
Vid förra besöket satt mamma och såg lite fundersam ut under fikastunden. Jag såg att det var något hon hade på hjärtat som krävde en stunds eftertanke för att formulera.
När hon slutligen öppnade munnen såg hon rakt orolig ut.
– Du…jag undrar…. Har du bara julgrytlappar?
Ni som läser de här krönikorna kan kanske förstå att frågan satt lång inne. Inte kom den ut helt klockrent heller. Jag? Är hemmets grytlappar bara mina eller? Jag har väl en partner! Och så det här med kvinnligheten! Hur mödrar lär sina döttrar att vara kvinnor med allt vad det innebär. Grytlappar till exempel!
Men jag tog det lugnt. Snäste bara kort – Jag har andra grytlappar också, men jag bryr mig faktiskt inte så jävla mycket om att byta grytlappar efter årstid!
Två dagar senare låg jag på knä och rotade runt i skåpet där jag förvarar dukar och dylikt. Snart hittade jag Högen. Grytlappshögen som bildats under årens lopp då både mamma och mormor envisats med att ge mig minst en grytlapp i present under varenda födelsedag sedan jag var femton ungefär. Där finns rödrutiga julgrytlappar. Gula påskgrytlappar. Blommiga midsommargrytlappar. Och så diverse vardagsgrytlappar med blandade motiv. Och till varje uppsättning grytlappar följer naturligtvis även en matchande grillvante.
Om jag någon gång, av någon anledning, skulle vilja starta ett grytlappsmuseum så har jag helt klart ett schyst underlag för det.
Jag valde ut två lila, virkade grytlappar med lamm på samt en blommig grillvante. Kastade de röda julgrytlapparna i tvätten.
Några dagar senare kom ett bildsms från morsan som var på auktion. Bilden föreställde en duk. ”Vill du ha den här? Jättefint broderi på”. Jag sa ja samtidigt som jag började inse att mamma sannerligen gör sitt bästa för att rycka med mig i sin fascination för textilier.
Dukar, grytlappar och handdukar köper hon vid varje tillfälle hon får. Till jul kom hon snyftande med ett paket fyllt av handdukar som hon låtit sin kompis sy upp av ett gammalt tyg som varit min farmors. Känslorna! Känslorna som mamma hade för de vackra handdukarna gick inte att ta miste på. ”Det här tyget har sparats från kvinnogeneration till kvinnogeneration! Och nu, mitt barn, ska dina barn få torka sina små händer mot det”.
Och jag får erkänna att hon har lyckats. Det finns något magiskt över gamla dukar, virkade av kvinnohänder. Dukar som broderats och sedan bevarats i flera decennium. Små blommiga mjölkkannor från femtiotalet som stått med vid månget klucku tei. Det handlar om kvinnokraft och om kvinnors historia och ska på inget sätt förringas.
Så jag byter gardiner varje årstid (och nu alltså även grytlappar). Har vår/sommargardiner, höstgardiner och julgardiner. Jag lämnar dem till mamma som manglar dem i mangeln hon fått av sin mamma och sedan får jag tillbaka dem, lena och släta.
– En dag ska du få ärva min mangel, säger mamma högtidligt.
Ja lilla mamma. Jag ärver gärna din mangel. Kanske ärver jag även ditt intresse för amatörteater och bygdegårdar vad det lider. I helgen har revyn som du varit med och skrivit premiär. Suder- revyn. Vikku viku. Vi kommer ut och kokar kaffe och städar bygdegården efter showen på måndag.