Bob Dylan låter som en kronisk halsfluss på nya skivan "Tempest" och jag blir alldeles glad när jag hör den. Struttigt komp som från efterkrigstiden, ett lättsamt lekfullt anslag, lunkande meditativ blues, sällan har han låtit så angelägen. Det är ett ord jag sett används ofta i recensioner. Angelägen.
Jag vet inte riktigt vad det betyder i sammanhanget. Det är säkert en floskel.
Det här är dock ingen recension, mer en reflektion, kanske.
En insikt i hur mycket gamla vänner och vana miljöer betyder för oss, för mig. Att ha något att komma hem till och vila i.
Det finns så mycket som är trygghet. Falukorv och makaroner, den slitna favorittröjan, en vardagsmorgon efter julhelgen, "Mannen på taket", mjölk och kaviarknäcke, fotoalbumen från förr, de första LP-skivorna?ting som är vana, platser där vi inte behöver göra oss till.
Jag återvänder ofta till musiken, där finns tröst och upptäckarglädje, värme, lycka, sentimentalitet.
Dylan är en gammal vän, en av många. Hans album fyller en betydande del av min skivhylla och "Tempest" är en av hans bästa. Kanske den allra bästa, ja, tusan vet.
Mitt intresse för musiken är genuint; jazz, new romance, opera, pop, klassiskt. En Charlie Parker till kvällsteet, Barbara Hendricks när regnet slår hårt mot rutan, Diana Ross när fredagsbiffen steker; i min värld finns plats för det mesta utom metall.
Jag kastar mig ut ibland, försöker ta till mig det nya, men det finns trygga famnar att alltid återvända till; Lundell, Hylander, Bowie, Elton John, Ian Hunter, Bob Dylan?gamla gubbar allihop.
Men de har varit mina följeslagare livet igenom, de var unga när jag var yngre, de har satt samman soundtracket of my life. De fanns där när jag växte upp, de finns här nu, lite närmare skymning.
Om vi inte hade musik, vad hade vi då? tänker jag ibland. Det är bästa sättet att resa, bästa sättet att minnas; att hålla minnen vid liv.
Musikskolan är en oas. Där lärde jag mig spela klarinett en gång. Musikskolan är en viktig byggsten i det vi kallar medmänsklighet. Mer resurser dit, ett samhälle utan satsning på musik, på kultur, är ett hårt samhälle.
Köp en gitarr och slå dig ut, med tre ackord går det att förändra världen och göra den något mer human. Det är så jag tänker när jag lyssnar på Dylan, vars röst blir mer och mer lik vår egen Kristian Tallroths.
Senast jag spelade en nyutgiven skiva lika mycket som jag nu spelar "Tempest" var för 16 år sedan då Suedes "Coming Up" gavs ut. Jag spelade dem jämt. Den är fortfarande jättebra, om än kanske inte angelägen.
Och utan musiken hade det dessutom sett så fånigt ut när man dansar, som HasseåTage sa.