Den spalt jag tänker skriva i dag har jag skrivit förr, många gånger. Det finns de som tycker att jag alltid skriver den, men det är inte sant. Men ibland måste jag dit. Till tryggheten. Till LP-skivorna.
Jag lyssnade på Bowies ”David Live” nyss på min grammofon och precis i introt till låten ”Cracked Actor” har vinylen ett hack som gör att pickupen hoppar till.
Det är så jävla häftigt!
Alla åldrar har sina förtjänster, men njutningen av ett hack på svart vinyl kommer de som växer upp i dag aldrig att förstå.
Dubbeln ”David Live” fixade jag lite billigare för att jag klistrade dit en etikett från en annan skiva i skivaffären. Jag nämnde det förra veckan, då jag lade fram de brott jag begått i ljuset.
Men med sanningen handskades jag ovarsamt. Jag har gjort mer fuffens, kom jag på efteråt. Jag köpte till exempel Roxy Musics ”Viva!” men tyckte inte alls den var bra. Så jag förslöt helt enkelt den försiktigt uppillade etiketten igen (sedan jag spelat in skivan på kassett), gick tillbaka till Expert i staden där jag växte upp och sa att jag ville byta.
Det fick jag. Expediten hette Rikard. Han undersökte konvolutet misstänksamt, men sade sedan okej. Jag var ohyggligt nervös. Jag minns inte vilken skiva jag valde. Det kan ha varit Boston.
Från Alva nås jag av liknande historier. Per Rosén, en av mina trogna mejlare, berättar om en kompis som köpte Abbas ”The Album” på rea och gick in i en annan affär i Nynäs för att byta upp sig.
”De fick för sig att han snott den, blev anklagad för snatteri, föräldrarna kontaktades och det blev ett jäkla hallå” skriver Per
Men även han själv har bytt etiketter:
”Jag och två polare samlade ihop flera lappar, tog hem dem och la dem i press eftersom de ofta blivit lite skrynkliga. Ofta hade klistret blivit kvar på fodralet där lappen satt, därför tog vi helt enkelt med en tub lim vid återbesöket i affären och klistrade helt sonika fast prislapparna så att de satt ordentligt. Sen var det bara att gå en sväng så att klistret fick torka. Därefter hämta skivorna och gå till kassan med fynden. Det funkade alltid!”.
Det här var under glamrock-åren, det var rätt länge sen. Det var Lee och Wrangler, kolvad Puch Dakota och platåskor.
Nej, inte platå. Inte för mig. Moster Karin hade ett ben kortare än det andra och var tvingad till platå så ”det ska man inte ha om man inte behöver” sa mamma.
Och därmed gick den drömmen i kras.
Men minnena finns kvar, de jag landar i ibland för att hämta kraft. Det går så fort, media ropar ”allt mer” och ”allt fler” och ”allt sämre”, det är så mycket nu, så mycket i morgon, så mycket logistik för att få vardagen att gå ihop.
Därför behövs det ett melankoliskt hack i vinylen emellanåt. För ens egen väntans skull.