Jag smälter som smör över dem. De är omtänksamma, kloka och de älskar att diskutera. Nuförtiden behöver ugnen inte längre barnsäkras. Varför var det ingen som talade om detta på BVC när de var små med kolik och skrek om natten? Nygräddade muffinsar från egna recept är numera vardagsmat. Men samtidigt, där mitt i lyckan är jag så sårbar.
Som pappa hittar och fastnar mina ögon på rubriker som hotar och skakar om. Enligt löpsedlarna är allting farligt. Solen är farlig. Strålning från mobiler är farlig. Koppar i vattenledningsrören ger alzheimer och är farligt.
Även om vi flyttade ut i en stuga i skogen, utan vare sig el eller vatten, vore vi inte säkra. Fördunklingen från flygplansmotorerna höjer temperaturen och mobilmasternas strålning når oss över stock och sten. Mot det som påstås farligt finns inga recept.
Förresten har ett av stans apotek två hyllor märkta ”För djur”. Över en hälften så bred hylla intill står ”För män”. Alltså, jag är verkligen en sann djurvän. Men dubbelt så stor hylla mot männen känns väl ändå lite märkligt. Å andra sidan funkar säkert lusmedel och pälsglans på både djur och män. En tidigare chef jag hade råkade blanda ihop några burkar med piller. I misstag åt han kattens p-piller i 14 dagar.
Skrattet över detta fastnar i halsgropen när jag nyligen såg reportern Folke Rydéns program Dokument Inifrån. Sedan 1950-talet har industrin använt tusentals kemikalier. Många utan smak och lukt, och utan myndigheters gränsvärden och kontroll.
I West Virginia i USA tillverkas köksgeråd av teflon. Tonvis av ämnet PFOA används vid tillverkningen. Plötsligt dog 280 kor som druckit ur en damm. Stadens dricksvatten blev förorenat – om detta höll företaget tyst. Fortfarande används PFOA och andra nyare ämnen kallade PFUnDA, PFDA och PFNA. Men det var i USA, väl?
I programmet hade ett blodprov tagits på en tolv veckor gammal bebis i Stockholms skärgård. Uppfödd på fisk, grönsaker och precis det som alla andra föräldrar ger till sina barn. Ungen hade 20 gånger så höga värden av PFOA i sitt blod som mamman!
Livet är som en dålig skräckfilm som plötsligt blivit verklighet. Sjukdomar vi inte ens vill uttala namnet på ökar i takt med främmande ämnen i våra kroppar. Vem tar ansvar när jag själv inte längre kan påverka min omgivning?
Till slut inser jag att jag bara kan göra mitt bästa. Välja det minst farliga, och vara glad för livet istället. Livet går inte i repris.
Håkan Hellström sa det där så bra i mellansnacket till sin spelning på Skansen i somras. En kompis till honom hävdade att vid 40, då har man upplevt allt det bästa i livet. Därefter kan ingenting längre mäta sig och nå upp till de upplevelser man haft dessförinnan. Men så fel kompisen hade! Håkan menar att hans liv börjar om varje dag. Varje morgon, varje dag på jobbet och varje kväll i tv-soffan är en viktig del av livet och kan fyllas med det bästa. Jag håller med. Det gäller inte att överleva livet, utan att leva livet här och nu. Varje dag i evighet – amen.